LitteraturMagazinets recension
av Swede Hollow, Ola Larsmo
På visit i de hemlösas hem
Man sugs nästan genast in i den. Det är något med den mjuka, följsamma stilen, känslan av att författaren vet precis vart han leder oss som gör det. Den här romanen kommer att ta oss någonstans, kommer att säga oss något väsentligt, utan för många ord, utan för få. Och som för att bekräfta detta befinner vi oss inledningsvis också på en båt utanför den irländska kusten. Året är 1897 och Anna och Gustaf Klar är på väg till Amerika för att söka ett bättre liv.
”Swede Hollow” är inte bara titeln på Ola Larsmos nya roman det är även en gudsförgäten plats i utkanten av St Paul i Minnesota dit Anna, Gustaf och barnen anländer en bister och kall vinternatt några månader senare. Då har de först försökt överleva i New York, ensamma och utan att förstå något av språket.
Under rubriken ”Den hemlöses hem” skriver pseudonymen Grundy i ett nummer av dåtidens St Paul Daily Globe om Swede Hollow: ”överallt ser man små linhåriga gossar och flickor. De äro alla klädda i illasittande plagg av högst olika kulör. Inget av barnen har kläder i samma färg eller material, där de leka med hundarna på solsidan av sina ruckel till hem”. Det är ett slumområde där en ny familj flyttar in i den koja som någon i all hast lämnat.
Det är inte bara svenskar som bor i kåkstaden utan även irländska immigranter. Det är en hel del friktion mellan folkgrupperna och gängslagsmål med kniv utbryter. Även mellan de svenskar som fått det bättre och flyttat från rucklen till de finare kvarten och de som är kvar finns spänningar och tydliga hierarkier.
Vi får följa familjen Klars kamp för överlevnad i Svenska Dalen, som den kallas. Att hitta jobb vid järnvägen som ger pengar, få maten att räcka till, hålla kölden borta och att förstå vad som sägs i skolan och i byn. Vi får följa dem fram till tjugo- och trettiotalet och vidare till femtiotalet då husen i dalen bränns. Då anses de inte längre beboeliga för de mexikanska gästarbetare som är dess sista innevånare.
Även människorna i deras närhet får sina berättelser framförda i samma mjuka följsamma stil. Det är spännande historier som den om den tragiska historien om David Lundgren, Agnes Karin och Hemske-Hans.
Svenskarna befinner sig allra längst ner på samhällsstegen och i tidningen beskrivs deras tillhåll som stadens tunga börda där skribenten konstaterar att de som stå ”så långt ned man kan komma då det gäller intelligens om moral”. Betraktaren slås ”av en enorm koncentration av dold såväl som fullkomligt uppenbar lastbarhet. Barnens ansikten är ofta ohjälpligt märkta av spåren av den spetälska som är det oundvikliga resultatet av deras dagars upphovs syndiga lustar.”
Det här är en roman om integrationens mekanismer, om utanförskapet och de ghetton, på gränsen till ”no go”-zoner, som uppstår i migrationens spår. Dess avsikt är att komma nära och beröra eftersom den berättar om oss, svenskar, under de år vi var på flykt undan svält, orättvisor och övergrepp.
Och ”Swede Hollow” berör. Med små medel, ur den enskilde individens begränsade perspektiv och fattningsförmåga, visas den nyanländes utsatthet och förvirring upp. Språkförbistring, nya seder och bruk, konkurrensen med de andra i samma belägenhet och viljan att lyckas frammanas utan svulstighet eller överdriven dramatik. Som när Gustaf den första vintermorgonen i New York inte längre hittar arbete där han brukar och istället lägger ett par dagslöner på att resa med tåget till Newark för att komma i kontakt med ett garveri han hört talas om. Väl där blir han omgående avspisad för att han inte är tysk och återvänder hem utan att våga förklara vad som har hänt.
Det är inte alltid jag är förtjust i Ola Larsmos texter, men ”Swede Hollow” är riktigt, riktigt bra. Jag ger den en mycket stark fyra, så nära betyget fem det bara går.
Mottagen: 14 september 2016
Anmäl textfel
