LitteraturMagazinets recension
av Spel på många små trummor, Olga Tokarczuk
Ett måttligt imponerande trumsolo
2018 års nobelpristagare, Olga Tokarczuks "Spel på många små trummor" är ett drygt 400 sidor långt, litterärt slagverk som trummats ihop till en annorlunda, spretig, men för all del intressant novellantologi.
Trumsetet dukas fram. Tystnad. Luften vibrerar. Förväntningarna är höga. Spänningen går att ta på. I ett slag inleds trumresan, med författarinnan som vår schaman, för att låta oss färdas genom tid och rum.
Vi inleder med novellen “Skåpet”, en livsfilosofisk berättelse som taktfullt drillar läsaren att skärskåda ett antikt gammalt skåps existentiella ramar. Subjektet övergår genom en töckenhöljd metamorfos till abstrakt livsrymd, en egen galax och blir en upplösande gränslös tillvaro att dväljas i. Det är hisnande start på en litterär trumfärd där den vibrerande fasta rytmen driver historien från hypnotisk trans till tapto. Svenska akademiens noggrant formulerade vinnarmotivering: “En berättarkonst som med encyklopedisk lust beskriver gränsöverskridandet som livsform”, synes inledningsvis träffsäker.
Mellan alfa och omega i den här sällsamma samlingsvolymen slår de glänsande, blankt välsnidade trätrumstockarna in en samling förunderliga berättelser i det litterära medvetandemembranet. Tap tap tap. Vi virvlar runt i allsköns tider och miljöer, mellan kortdeckare i bästa Nesserstil, en märkvärdig robinsonad, vi träffar världens fulaste kvinna, hamnar i Skottland, Polen och gör oannonserade hembesök lite varstans. Vi skådar plötsligt jordens undergång i vitögat, följer med på stretande odyssé i Warszawa och dras ohjälpligt in i ett antal diffusa, psykologiska vanföreställningar och skugglika tankeexperiment. För varje nedslag, någonstans, ett nytt livsöde. Stundom suddas världen och konturerna ut så fullständigt att vi nästan tappar blickpunkten. Ibland framträder ramen som då synliggör en mänsklig gestaltning att relatera till. Likt jazzvispens tassande över trumskinnet sveper Tokarczuk oss runt i olika livsöden, iklär oss olika berättarjag och lånar ut autentiska tillstånd för att sedan avbryta händelseförloppet utan klassisk, genretypisk knorr eller ens i vissa fall: explicit slut. Det samlade intrycket av läsupplevelsen blir både ny och lätt skavande.
Vissa av historierna må prisas då de utgörs av uppfriskande mångfald och resonansbotten gällande den tidigare omnämnda gränslöshetens laborationer. Men det finns klander att anföra. Den udda spänningsnovellen “Blåregn” får illustrera ett mindre lyckat intrigmontage. Kompositionen av en mor och dotters intrikata relation till dotterns man synes lösryckt trubbig och avslutas så fatalt att det lätt skulle kunna jämställas en mellanstadieuppsats. I klarspråk upplevdes denna exempelhistoria så till den grad måttligt imponerande banal, att jag tillfälligt lämnade läsningen med betydande tvivel kring verkets – och författarinnans – vunna dignitet. Ett stort antal av Tokarczuks noveller kan jag inte ens med lite god vilja kalla kreativa, mångbottnade, tankeväckande, nyskapande, förnöjsamt utmanande och ej heller finna tillstymmelse till konstnärlig kaliber. Antologin avslutas lyckligtvis med en novell, högst jämförbar kvalitativt med den första, vilket räddar upp totalbetyget till ett föga imponerande godkänt skikt. Jag förutsätter frankt att det är Tokarczuks övriga verk som kvalificerat till den nobla utmärkelsen.
Språket i "Spel på många små trummor" är enkelt, flödande och drillande luftigt lätt. Tam tam tam. Framåt marsch! Taktfast och rytmiskt, inga bombastiska utsvävningar, men med högt tempo. Ordvalet är aldrig någonstans esoteriskt, abstrakt, pompöst eller karakteriseras av omisskännlig skönlitterär kulturbelastning, vilket tenderar identifiera nobelpristagarklassens epitet. Det här är glädjande uppfriskande, eftersom lättillgänglighet sannolikt tilltalar en något bredare publik. Personligen hade jag emellertid uppskattat ett avsevärt mer nyfiket experimenterande och estetiskt språkbruk än att någonstans förnimma den bedarrande vibrationen av prosaiskt bokstavstrummande.
Det sammanfattande omdömet blir återhållsamt. Förväntningarna på nobelpristagarens sublima opus infrias ingalunda. Visst skönjes en begränsad palett läsvärda berättelser där sonderingen av det diffusa utgör behållningen. Men det krävs en betydligt mycket mer komplex och raffinerad finess än det minimalistiska trumspelandet Tokarczuk erbjuder för att imponera på en kräsen litteraturkosmisk resenär, suktandes efter själslig suggestion. Magin saknas.
Mottagen: 8 december 2019
Anmäl textfel
