LitteraturMagazinets recension
av En främmande känsla, Orhan Pamuk
Myllrande Istanbulskildring över fyra decennier
Orhan Pamuk skildrar i "En främmande känsla" den turkiske gatuförsäljaren Mevlut Karatas uppväxt och liv i Istanbul, parallellt med stadens infrastrukturella utveckling och moraliska vacklande från 1969 till 2012.
Berättelsen tar oss från flytten till staden i unga år tills huvudpersonen Mevlut Karatas finner sig tillfreds med livet och vem han älskar. Karatas utgör en spillra av ett gammalt Istanbul medan stadens ansikte skiftar allt mer till oigenkännlighet genom modernisering, militärkupper, privatisering och islamisering. Ömsom flyter historien fram genom ett myller av människor och detaljer, ömsom bryter rösterna från några av dessa människor i Mevluts närhet igenom bruset. De kommenterar handlingen i direkt anföring, som om de läste manuset över axeln, eller tillfrågats av författaren att ge sin syn på saken.
Redan i de två första kapitlen sätter Pamuk scenen för romanen om Mevluts liv. Vid tjugofem års ålder enlevererar Mevlut en flicka han uppvaktat med kärleksbrev under flera år, för att finna att hon inte är den han förälskat sig i. Andra kapitlet visar Mevlut tolv år senare i hans vardag, som försäljare av den jästa hirsdrycken boza. Han kommer nära allehanda människor under sitt strövande, tills han blir rånad av två skurkar.
Mevluts liv utspelar sig mot denna bakgrund av långsamt framrullande konflikter, dels mellan olika delar av släkten, socialister och patrioter, kuppmakare och demokratisträvanden, turkar och kurder, nytt och gammalt, tradition och modernitet. Pamuks figurer är som vanligt trovärdigt gestaltade och tar allt oftare över berättandet genom romanen. Ibland grenar sig handlingen något från Mevluts huvudfåra med avstickare om hans släktingars förehavanden och de tre systrar som uppvaktas av kusinerna. Som ytterligare karaktärer i handlingen lär vi känna Istanbul och den turkiska kulturen, främst under nittonhundratalets tre sista decennier.
Pamuk förmedlar med lätt hand och vindlande meningar ett turkiskt samhälle långt från den västerländskt svenska. Här förvärvas hustomter genom svartbyggen som besiktigas av halvofficiella kvartersvärdar, mutor smörjer samhällsfunktionerna på alla nivåer och tjuvkopplade elanslutningar är mer regel än undantag.
Rapporter om flyktingströmmar, terrorattacker och inskränkningar av pressfriheten sätter fokus på Turkiet och Istanbul i media. "En främmande känsla" berättar en version av Turkiets moderna historia och Istanbuls kulturella och samhälleliga utveckling som lett fram till dagens situation. Den mångfasetterade bakgrunden med alla dess kontraster visar hur motsägelsefull och svårtolkad bilden av Turkiet är, både förr och nu.
I första hand är det den detaljrika inblicken i turkiska förhållanden och staden Istanbul som fascinerar. Personteckningarna är skarpa men förblir ändå skissartade. Det är inte mitt medlidande med den melankoliske Mevlut eller hans nära som driver läsandet framåt, utan snarare nyfikenheten på hur karaktärerna stöts och blöts av Istanbuls främmande miljö.
I Pamuks ögon utvecklar sig Istanbul närmast organiskt, där regler och lagar är vaga och den stora invandringen från Anatolien förser staden med en outsinlig ström hoppfulla underifrån. Genom romanen företräder Mevlut ofta båda sidorna av ett mynt – faller för kärleken vid första ögonkastet och lär sig älska efter arrangerat bröllop, affischerar för socialistiska kurder ena dagen och målar patriotiska slagord den andra. Samtidigt är han både ambitiös och liknöjd i sin livssituation och fångar kanske så en helhet eller ett tvärsnitt av det turkiska samhället.
Istanbul speglar också romanens intrig. Moskén på en kåkstadskulle i kontrast till transformatorstationerna hos grannbyn symboliserar till exempel konflikten mellan turkiska patrioter och kurdiska socialister. Konflikten blommar sedan ut i regelrätta gatustrider, men symbolen förebådar även den personliga rivaliteten mellan två av romanens andra huvudpersoner.
Det är främst det fattiga Istanbuls kåkstadsliv i förorterna vi lär känna, med strävan att förbättra livet hjälpligt för närmaste familjen. Misslyckade försök att komma vidare avbryts med letargi och desperation. Slutligen mäts inte lyckan i pengar eller karriär, utan verkar förbunden med den egna familjen och viljan att få barn. Pamuk definierar staden som möjligheten för en människa att dölja det märkliga hon har inom sig. Titelns främmande känsla av att vad Mevlut än tar sig för så blir han ensam är därmed en effekt av Istanbul självt. Samtidigt är hans ständiga vandringar en utforskning av Mevluts eget inre. På så vis lär vi känna Mevlut och Istanbul på samma gång som han lär känna sig själv.
Mottagen: 7 april 2016
Anmäl textfel
