LitteraturMagazinets recension
av Barnmorskan i Hope River, Patricia Harman
Sommarläsning med oväntat djup
Varje gång ett barn föds är det ett under. Varje gång ett barn dör är det en katastrof. Varje födelse och varje död är unik, men Patricia Harman visar i sin första skönlitterära bok på det grundläggande allmänmänskliga i livets mysterium.
Berättelsen om barnmorskan Patience Murphy utspelar sig i 30-talets Amerika. Ett land som hukar under börskraschens tunga ok med svält, armod och raskravaller som följd. Patience förrättar sitt tunga, ofta oavlönade, värv i den lilla hålan Hope River dit hon tagit sin tillflykt för att fly ett mörkt förflutet. Till sin hjälp har hon den svarta kvinnan Bitsy, något som inte ses på med blida ögon i det segregerade gruvsamhället.
Patricia Harmans bok Barnmorskan i Hope River signalerar ”bokklubbs-bok” lång väg. Omslaget är det klassiska ”foto på kvinna i motljus” och boken avslutas symptomatiskt med ett antal diskussionsfrågor. Redan innan jag påbörjat min läsning filar jag på formuleringar i stil med ”gillade du stekta gröna tomater, jag då kommer du att ÄLSKA den här” och ”en skön bagatell för semestern”. Men många av mina förutfattade meningar kommer på skam.
Berättelsen är sådär skönt småputtrig som man vill att den historiska roman man valt till hängmattan ska vara. Innehållet är lite lagom utmanande med både romantik, spänning, sorg och olycka. Det är förutsägbart men inte på det superirriterande sättet. Jag har personligen ofta svårt för berättelser där precis allt skrivs ut. Där ingenting lämnas åt läsaren att själv föreställa sig. Sådana böcker har en tendens att aldrig helt och fullt kunna landa i mitt hjärta och slå rot där. Småputtrigheten sker liksom mest på ytan.
Men. Harman har ett ess i rockärmen. Hon är själv praktiserande barnmorska, och det är någonstans i detta faktum som boken ändå får en botten.
Förlossningarna går som en mycket röd (och blodig) tråd genom hela boken. Det föds barn i alla sorters familjer. Rika och fattiga, svarta och vita. Här finns inga skillnader. Smärtan är den samma. Kärleken, skräcken och sorgen likaså. Harman ryggar inte för det fysiska, råa och blodiga. Genom födslarna vävs människornas liv samman med Patience och varandra.
Harman lyckas tack vare sina kunskaper på området lyfta en berättelse som annars lätt hade kunnat bli alltför simpel till högre höjder.
Om det är så att det Harman skriver bäst om är sådant hon har egen erfarenhet av tror jag att hon har haft en del sorg i sitt liv. Små utsökta meningar som får mig att tänka på hur sorg påverkar en som människa går som ett pärlband genom romanen. Dessa meningar är vad jag tar med mig i mitt hjärta efter att boken är slut.
Mottagen: 27 juni 2013
Anmäl textfel
