LitteraturMagazinets recension av Horisonten, Patrick Modiano
Minnen som aldrig bleknar
Två människor möts, delar erfarenheter, skiljs åt. Nobelpristagaren Patrick Modiano ger oss med "Horisonten" ännu en skickligt berättad historia, full av minnen och längtan.
Jean Bosmans, romanens huvudfigur, vandrar rastlöst runt på Paris gator, ser tillbaka på sin ungdom, på möten med människor och ouppklarade känslor. Som gammal man drömmer han sig tillbaka till det som varit och sörjer det som inte blev. Han är skuldtyngd och sorgsen, och representerar på ett effektfullt sätt den mänskliga ambivalensen i att vilja dröja sig kvar i minnen men ändå sträva mot framtiden.
Jean Bosmans och Margaret Le Coz har ett outtalat förhållande, en självklar förbindelse med varandra. "Hon och han kunde när som helst lämna Paris för nya horisonter." Ändå gör de inte det. Modiano beskriver genom Bosmans de möjligheter livet inrymmer, men också de begränsningar som kommer av att inte våga chansa, att ta det säkra före det osäkra.
"Horisonten" är en berättelse om tid. Tidens relativitet, oskarpa kanter och på samma gång hopplöst oåterkalleliga tillstånd. Att läsa Modiano är att gå in i en egen värld, som är tidlös trots sina många tidsmarkörer. Bosmans föreställer sig att de människor han känt i sin ungdom lever parallella liv utanför tiden, i "hemliga veck" i de kvarter där de en gång bodde. Bosmans fascineras av tanken på dessa tidens korridorer, särskilt sedan Margaret Le Coz hastigt lämnade Paris och honom för många år sedan. Han sörjer att hon gav sig av, men: "en vacker dag kommer vi, som genom ett under, att gå i samma korridor. Och allt kommer att börja om på nytt för oss två." Det är en trösterik tanke.
På ett annat plan handlar "Horisonten" också om att vara förföljd. Jean Bosmans förföljs av minnen, av en tomhetskänsla, en sorg över det förflutna. Över det som kunde ha varit men inte blev. Men också av den osympatiska kvinna som påstås vara hans mor, och som pressar honom på pengar.
Margaret Le Coz förföljs av en obehaglig man från förr, Boyaval, som aldrig lämnar henne i fred. Dessa hot förenar de två huvudkaraktärerna, gör att de ofrivilligt utkämpar samma krig. Det är de två mot världen, och i Modianos litterära klass är det ingen klyscha.
Modianos språk är mjukt, trevande, snudd på mystiskt, stundtals drömskt. Han har ett alldeles speciellt sätt att berätta utan att egentligen säga särskilt mycket. Han väljer sina ord med omsorg, på ett sätt jag önskar att fler vågade göra. Modianos historier är minnesfragment, besök i det förflutna, som att vakna mitt i natten ur en dröm, oförmögen att gripa om något annat än förnimmelsen av att ha varit där. Det finns också en försiktig, underfundig humor, som glimmar till här och där, och skänker ytterligare fröjd åt läsningen.
För visst är det något särskilt att läsa Modianos böcker. Det liknar ingenting annat. Jag närmar mig slutet av "Horisonten", och anar att det kommer vara precis lika poetiskt vackert, retsamt ofullständigt men ändå tillfredsställande som alltid hos Modiano. Och mycket riktigt. De sista orden läser jag med en önskan om att historien ska få fortgå. Bara några sidor till.
Mottagen: 8 februari 2015
Anmäl textfel