LitteraturMagazinets recension
av Lilla smycket, Patrick Modiano
Vemodigt identitetssökande
Det här är berättelsen om snart nittonåriga Thérèse, som tvingas ta itu med ouppklarade känslor i jakten på den mor hon sedan länge trodde var död.
"Lilla smycket" är mitt första möte med Patrick Modiano, och jag förstår snart varför han tilldelats Nobelpriset i litteratur. I boken får vi möta snart nittonåriga Thérèse, som en dag i Paris tunnelbana tycker sig se en skymt av den mor hon sedan länge trodde var död. Hon har inget annat val än att följa efter henne. Under jakten som följer görs sedan många tillbakablickar till den barndom som uppenbarligen kantats av övergivenhet och skuld för Thérèse. Hennes enda bekantskaper är ytliga, och hon förvånas själv varje gång någon visar henne omsorg. Det blir mer och mer uppenbart att Thérèse är mycket ensam, och stundtals väldigt olycklig.
Boken är personlig, jag som läsare befinner mig nära Thérèse, som berättar i jagform. Hennes känslor, hennes våndor, alltihop känns som mina egna upplevelser. Berättelsen präglas av ett ständigt sökande. Thérèse söker konkreta saker, som ett rum att hyra, sätt att uttrycka sig på, och naturligtvis efter sin mor. Men det finns också ett sökande efter sig själv, efter kontakt med andra människor, efter klarhet, som gör att de flesta nog med lätthet kan identifiera sig med huvudkaraktären. Vid ett tillfälle i boken hör Thérèse någon slå på ett slagverk utanför huset, vilket ger upphov till "klara, sorgsna toner, som en bakgrundsmusik". Dessa toner ackompanjerar hela berättelsen.
Jag fascineras över Modianos berättarstil, som känns inkluderande, ödmjuk och säregen. De många miljöbeskrivningarna, eller kanske snarare mängden gatunamn, gör att jag också drabbas av en stark längtan efter Paris i november. Jag känner mig nostalgisk, trots att jag bara besökt staden en gång. Boken är kort, kapitlen korta, meningarna likaså, men ändå inryms så mycket. Jag antar att det är just det som är Modianos styrka. Att kunna säga så mycket, med så få ord. Att kunna beröra med så enkla medel. Personligen har jag en förkärlek för melankoliska böcker, och "Lilla smycket" gör mig inte besviken.
Berättelsen om Thérèse är sorglig och på något sätt tidlös, men det finns också ett driv i det ofta enkla språket, som gör att jag lockas att vända blad. Att läsa Nobelpristagare innebär naturligtvis att förväntningarna är höga, men jag tycker också att de infrias. I Svenska Akademiens motivering läser jag om Modianos förmåga att skildra "ogripbara levnadsöden", och det är sannerligen ingen överdrift. "Lilla smycket" är en speciell bok, med stort hjärta och egen stil. När jag läst de sista orden drabbas jag av en märklig känsla. Vemod blandat med nyfikenhet. Meningen "Hur gick det sedan?" har aldrig känts mer relevant.
Mottagen: 23 december 2014
Anmäl textfel
