Recension
av Just kids, Patti Smith
Så mycket mer än en kärleksberättelse
"Jag sov när han dog.”
Så inleds kärlekssagan om Patti Smith och Robert Mapplethorpe – med slutet. Eftersom berättelsen är fakta, och vi har facit i hand, vet vi att Patti och Robert var tvungna att skiljas inför döden. Trots att Smith berättar om alla lyckliga stunder de hade tillsammans är sorgen ständigt närvarande. Hela berättelsen präglas av det olyckliga slutet.
Boken handlar om ett ungt konstnärspar under 60- och 70-talen som har stora drömmar om att göra något betydelsefullt. Det berättas om fattigdomen, kärleken mellan de två och vägen till framgång – en väg som är allt annat än enkel.
Efter att ha läst Bob Dylans memoarer i februari var jag skeptisk till att läsa "Just Kids". Alla jag känner som läst den har fullständigt hyllat den, vilket gjort att jag hunnit bygga upp otroligt höga förväntningar. Jag var rädd att jag skulle bli besviken.
När jag för tre timmar sedan läste ut den här boken var jag allt annat än besviken. Såhär några timmar senare är jag desto mer besviken. Besviken på att den tog slut. Att Patti Smith har poesin som sitt grundverktyg märks. Språket är tydligt och enkelt, men samtidigt så magnifikt. På något sätt så bara flyter det. När hon berättar om motgångar och framgångar gör hon det på ett så starkt sätt att jag känner glädje och sorg som om det vore mina egna.
Den här boken är ändå långt mer än bara en kärleksberättelse. Den handlar också om att hitta rätt i sig själv. Om att vilja något så mycket att det är den enda riktning man står ut med att ta.
Genom hela historien försökte jag ignorera slutet och den sorgsna undertonen. Det kanske blir bra ändå. Det kanske ordnar sig. De kanske får vara tillsammans för alltid. Men sen kommer ändå den oundvikliga separationen. Åh, och jag som har så svårt för separationer. Trots att jag försökt ändra slutet under hela den tid jag läst så letar sig tårarna fram vid ”Robert dog den 9 mars 1989.” Trots att jag är förvarnad, trots att jag hela tiden vetat vad som måste ske blir jag chockad och arg över det dumma slutet och önskar att hon bara kunde skriva om den och ändra allt.
Mottagen: 12 juli 2012
Anmäl textfel
