Recension
av Vinterdagbok, Paul Auster
Reflektioner över ett liv
Min första tanke när jag tog upp Paul Austers "Vinterdagbok" vad hur nästan komiskt klassiskt omslaget såg ut för sin genre. Ni vet – ett foto taget av författaren i unga år där denne står med allvarlig min och ser sådär riktigt klok och självsäker ut.
Omslaget är egentligen ingenting jag ser som en nackdel. För i smyg älskar jag egentligen sånt.
Paul Auster är författaren bakom framgångar som "New york triologin", "Månpalatset", och den självbiografiska "Att uppfinna ensamheten". Och nu är det nu är det alltså dags för Paul Auster’s senaste bok, "Vinterdagbok".
Det är på ålderns höst som Auster sätter sig ner och börjar fundera. Vad är det egentligen som har tagit honom dit han befinner sig idag, kanske ålderns höst så smått börjar övergå vinter?
Auster låter oss följa med i berättelsen genom sina minnen, presentationer av flera av de kanske avgörande ögonblicken som kommit att forma hans liv. Men det är ingen nostalgisk resa han tar med läsaren på, snarare en reflekterande. Auster reflekterar kring sitt liv genom att låta läsaren ta del av kortare och längre ögonblick från både det förflutna och nuet. Ögonblick som fått betydelse temporärt men även ögonblick som märkt honom för livet. Det är också flera återkommande ämnen som knyter samman alla dessa olika ögonblick till en längre kedja och ger ett större sammanhang till berättelsen. Här får Auster bland annat in en komisk vinkel, då han låter ett av de hopknytande ämnena bli det oundvikliga mänskliga – att behöva urinera. Det är ett kul inslag i en annan ganska allvarlig berättelse.
En annan sammanfogande aspekt är sexualiteten. Auster reflekterar över sin egen kropp och sina drifter. Han tar med läsaren in i även de mest privata skrymslena, exempelvis den viktiga upptäckten av sin egen sexualitet, och fascinationen för kvinnor. Som han själv beskriver det, passionen och fascinationen för kvinnor som funnits där så länge han kunnat minnas, och som följer honom genom livet. För honom handlade det inte som sjuåring om att vara med de andra pojkarna och dra flickorna i håret, han ville umgås med flickorna själv, kyssa dem, eftersom han beundrade dem.
Även tankar kring döden blir ett återkommande ämne. Döden som ämne utgör en central del i romanen, och tar sig uttryck genom Austers relation till döden. Auster kommer själv i kontakt med döden i form av panikattacker, och fysiskt genom den fruktansvärda bilkrock som han och hans familj är med om, och kanske är det just bilkrocken som får honom att utveckla sin egen riktiga relation till döden. Den som han kallar för ”den döda inställningen till döden”.
Det är en roman som reflekterar över skillnaden mellan att vara ung och att vara gammal. Och kanske är det en roman om hur man aldrig riktigt kan sluta fundera. Hur man på äldre dar fortfarande förundras och funderar kring livet.
Språket i boken är fantastiskt. Det är enkelt och tydligt, och du som läsare är fast från de första raderna. Ulla Roseen har gjort ett fantastiskt bra jobb med översättningen.
Varning för sträckläsning!
Mottagen: 18 januari 2013
Anmäl textfel
