LitteraturMagazinets recension
av Berättelse om ett liv, Peter Handke
Ett viktigt synliggörande av en livsberättelse
Peter Handke tilldelades nobelpriset 2019, ett tillkännagivande som knappast kan anklagas för att ha fått ett samstämmigt bifall av allmänheten.
Det har förekommit högljudda protester, demonstrationer, tolkningsprövningar kring uttalanden vars källkritik är svårbedömd, liksom det cirkulerat bojkottskungörelser likt ett malströmsdrev i medierna. Förargelsen är riktat mot personen, författaren själv. Vreden riktades naturligtvis mot den beslutande akademiförsamlingen, som behärskat, sakligt försökt bemöta kritiken. Med sådan genomträngande intrycksfond som kuliss är det vanskligt att förhålla sig neutral till den verkliga läsupplevelsen. Påpekas bör att här ägnas enbart fokus åt litteraturen per se, det övriga överlåter jag åt andra att utvärdera.
Handke skildrar i “Berättelse om ett liv” sin mor genom olika sekvenser. I svepande drag målas det fram hur modern växt upp, gör besök i stad och land, man anar flyktiga ungdomsdrömmar, livfulla ambitioner inför framtiden fylld med hopp, för att sedan förstå hur hon ohjälpligt fjättras i miljöns- och tidens - klibbiga spindelnät, fast i förväntningarnas, plikternas och kravens handklovar, det som burat in husmodern till den övervägande själsdödande livsföring de flesta av historiens kvinnor så småningom hamnat i. Det finns antydan till några ljusstrålar, men tiden tuffar, oavsett, notorisk på med ett antal graviditeter, hushållssysslor, sjukdomar, vånda över makens alkoholkonsumtion, ångest, karg vardagsplåga och lika undertryckta känslor till nära relationer som alla de förlorade önskedrömmar vilka krasats sönder på vägen mot det slutgiltiga. Det är en utmanande konst att forma den gråtyngda monotona ledan så det blir en egen, läsvärd saga. Till berättelsen fogar författaren in sina egna tankar, reflektioner, minnen, fragment och tolkningar om textproducerandet: en begrundan kring sin egen betydelse i rollen att vara den som skriver fram en annan medmänniska på ett värdigt sätt. Handkes skildring av modern, som slutligen begick självmord, samt den filosofiska reflektionen kring den egna författarrollen synes lätt distanserad, när den samtidigt försöker smyga sig nära porträttet på ett finstämt vis. Livsteckningens fortgående vävs samman med den allvetande berättarens roll, där eftertanken kartlägger kluvenheten mellan fakta och fiktion, skapandet och skapelsen. Han vill försöka förklara och förstå. Den evigt klassiska frågeställningen växer fram: överensstämmer någonsin en subjektivt producerad historieskrivning med deltagarnas egna perspektiv och upplevelser?
Språket i verket är säreget, då Handke gärna staplar bisatser och tillfogar emfas genom att valda ord präntats i versaler. Mot slutet av den 76 sidor långa berättelsen anges olika minnesfragment i luftiga stycken, vilka föregås av blankrader som medveten konstpaus. Hela berättelsen består av en enda lång text, utan kapitelindelning, essälikt. Ordvalet är extensivt och kontemplativt. Allt som allt bidrar den varierande stilens samtliga pusselbitar till kompositionens fulla dignitet.
Det blev ett utomordentligt liv kring utnämningen, men Handkes eminenta “Berättelse om ett liv” lever i vart fall ett eget dito. Verkets fascinerande uppbyggnad, en kombination av en slags lågmäld kärleksförklaring medelst en invärtes uppgörelse av sig själv som skildrare, är främst ett avsevärt bidrag till ett angeläget synliggörande av en närstående som annars, liksom så många liknande kvinnoöden genom historien, endast skulle fasats ut lika tyst och obemärkt som de gått in och ut ur tiden här på jorden. Storheten består i dess essentiella bidrag till kvalitetslitteraturens oändliga pluralism, därtill komponerat med en oklanderlig elegans. Motiveringen till utmärkelsen, att litteratören: ”med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet” är i detta fall helt odiskutabel.
Mottagen: 10 december 2019
Anmäl textfel
