LitteraturMagazinets recension
av Serenader två, Peter Kihlgård
Kihlgård bjuder på läsfest
Galna infall och aparta detaljer. I alla fall i delar av novellsamlingen.
Döper man som Peter Kihlgård gör en bok till ”Serenader två” ber man ju om att läsaren ska leta upp ettan. ”Serenader”, som kom 1998, är en samling vällustigt berättade noveller med galna infall, aparta detaljer som får emellanåt historierna att dra iväg en stund från huvudspåret för att sedan återvända och låta sig elegant knytas ihop.
Sådan är delar av tvåan också. Man sätter sig till rätta i fåtöljen, berättelserna tar fart, kastar sig ut i galna situationer, stora känslor och tvära vändningar. Det är Kihlgård i full karriär. En jägare går till sin stor överraskning ner sig på en is, en son blir skjuten av sin far i huvudet och skadan gör honom till världens lyckligaste människa, tandhygienisten Märit Brundin upptäcker att kroppspositioner utlöser samma känslor som de normalt brukar illustrera, Bengts jul i Thailand blir en torftig historia utan slut.
Visst är det en läsfest – men bara i delar av boken. Däremellan texter som gör mig snopen och fundersam. Är det fräckt att trycka ett replikskifte, som visserligen är kul, vore mer lagom för en dagstidnings lättsamma sistasida? Att sedan blanda detta med en smärtsamt sorglig tanke om hjärtan som långsamt sprängs av köld gör mig tveksam. Likaså en kort berättelse om en hur en alkoholiserad far än en gång sviker sitt barn, där läsaren ser sveket långt innan texten hunnit dit.
Kallar man sin textsamling för serenader, gör man antagligen lite vad man vill. Det finns väl inga regler för vad sådana ska innehålla. Men lite snopen blir man som läsare.
Mottagen: 26 mars 2015
Anmäl textfel
