LitteraturMagazinets recension
av Rött uppror, Pierce Brown
Dystopisk efterapning lyfter inte som sina föregångare
Efter succéer som ”Hungerspelen”och ”Divergent” är det flera författare som vill nå framgång med liknande koncept. En av dem är Pierce Brown med boken ”Rött uppror” som nu kommer på svenska. Men trots den lovande inledningen är helhetsintrycket en besvikelse.
Genom science fiction, fantasy och dystopier får vi visioner om hur det kan sluta om man inte gör motstånd. Samtidigt finns det tillräckligt med verkliga exempel i historien och i vår omvärld som borde kunna mana till eftertanke. Men det är som att vi ibland behöver hjälp från fiktionen för att kunna se bortom vår egen tillvaro.
I Pierce Browns "Rött uppror" möter vi Darrow som jobbar i gruvorna på Mars. Planeten har koloniserats för att ytterligare kunna sprida mänskligheten i solsystemet. Det råder en klar uppdelning mellan människor i denna framtidsvision och alla har en färg som symboliserar grupptillhörigheten. Darrow är Röd, arbetarklass i denna fascistiskt styrda värld där man konstaterar att alla människor inte är lika mycket värda och demokratin har förkastats som förljugen.
Liksom i många samhällen där fascismen lyckas behålla sitt grepp hålls missnöje nere genom att få flertalet människor att acceptera sin plats i systemet. Bröd, skådespel och avancerade lögner om vilka ideal som ska upprätthållas gör också Darrow foglig, tills den dagen när hans fru Eo visar vad alternativet är. De Gyllene som styr lever i lyx och Darrow inser att han och de Röda bara är slavar som underhåller deras välstånd. Övertydligt kan tyckas, men så långt in i boken känns det som en lovande inledning.
När verkligheten avslöjas på brutalast möjliga vis för Darrow gör han sig beredd för att kämpa mot regimen. Han utrustas av rebellerna med ny identitet och förmågor för att kunna infiltrera och förstöra systemet. Men i och med att han ansluter sig till rebellerna övergår boken i ett rörigt tillstånd av våld, maktspel och emellanåt obegripliga hopp i handlingen.
Det socialdarwinistiska spel som vidtar där den starkaste eller bäst anpassade vinner är en sämre kopia av Katniss kamp i ”Hungerspelen” eller ”Flugornas herre”. Är man snäll kan man tolka denna del som upptar en stor del av boken som en bild av hur meningslöst och omänskligt ett fascistiskt präglat samhälle är. Men man får snarare intrycket av att det är en lek som mest handlar om att vinna. Även Darrow som tar på sig en sorts ironisk kristusgestalt tappar i trovärdighet.
En mängd karaktärer som kastas in och ut ur handlingen och det är svårt att engagera sig i deras öden. Visserligen finns det några karaktärer som är något mer mångsidiga och intressanta, men deras personligheter får ofta stå tillbaka för de dataspelsaktiga scenerna och märkliga strategiska manövrar som inte blir helt logiska för läsaren.
Brown har en lekfullhet i sitt berättande som nog tilltalar en del läsare. Förutom likheter med tidigare nämnda verk, finns blinkningar till ”1984” bland annat. Han använder sig också av såväl namn som analogier med romersk kultur och mytologi, vilket kan tillfredsställa en och annan med historiskt intresse.
Litteraturen kan emellanåt vara pedagogisk och böcker som ”Rött uppror” har ett budskap om att demokratier inte är immuna mot fascistiska tendenser. Orwell, Collins, Fielding med flera har gjort storartade insatser för att göra oss uppmärksamma på vikten av tolerans, jämlikhet med mera. Browns bidrag lyfter inte på samma sätt, trots goda intentioner.
Mottagen: 4 februari 2015
Anmäl textfel
