LitteraturMagazinets recension
av Hölje, Pooneh Rohi
En sylvass redogörelse över ett deprimerat tillstånd
Hur är det att vakna upp till ett liv du inte minns, i en kropp du inte känner igen. Och hur hittar du dig själv bland omgivningens förväntningar på den som du var innan? Om det och mycket mer handlar Pooneh Rohis efterlängtade ”Hölje”.
Tvärt börjar Monas berättelse. I ett ögonblicks skimmer, ett vitt ljus. Och det smakar och luktar och det känns. Utan att veta var hon är eller vad som förde henne hit börjar hon nysta bland minnena, försöker förstå den verklighet där hon befinner sig.
Långsamt, timme efter timme, dag för dag, faller pusselbitarna på plats. För Mona och för läsaren. Men ju klarare Mona blir över sin omgivning och den situation hon nu befinner sig i, som nyförlöst med ett barn i sin famn, desto suddigare blir hennes egen historia. Vem är hon i allt det här? Hur kom hon hit?
Pooneh Rohis andra roman ”Hölje” är en bråddjup, stundtals mörk men oerhört vacker skildring om en kvinna som förlorat allt. Fotfästet, viljan, minnet. En kvinna som befinner sig i ett gränsland där ingenting känns igen, inte ens hennes egen kropp. Det är en roman om främlingskap, inför sig själv och människorna i sin omgivning. Och samtidigt, en sylvass redogörelse över ett deprimerat tillstånd, om att försöka hitta något att greppa tag i, i en verklighet där alla kanter suddats ut.
Moderskapet blir en symbol för alla krav som kommer utifrån, på förväntningarna att passa in i en mall. Och Monas kamp visar hur ensam vägen ur depressionen är och svårigheten i att hitta tillbaka till en kärna när kärnan kanske aldrig ens funnits där. För hur hittar man sig själv bland omgivningens förväntningar på den som man var innan?
Rohi håller mig i ett stenhårt grepp fram till de sista sidorna. Men så, lika tvärt som berättelsen om Mona tog sin början, lika tvärt tar den slut. Och jag lämnas, förvirrad och förbryllad. Och lite besviken. Vad hände egentligen? Öppna slut i all ära, men ibland vill man också bara få historien serverad framför sig. Det är lite för många lösa trådar när jag lämnar Mona, för mycket som fortfarande är osagt. Det överskuggar inte läsupplevelsen, för det här är bra, men det sänker betyget som helhet. För jag är inte klar här. Jag hade velat lära känna Mona lite mer, vara vid hennes sida lite längre.
Med det sagt, så är det här en ypperlig roman att bokcirkla. För lagren är många, och tolkningarna på Monas historia likaså. Det här är en bok som behöver pratas om.
Mottagen: 5 februari 2021
Anmäl textfel
