LitteraturMagazinets recension
av Lägret, Ren Xiaowen
Brutalt och suggestivt om förnedrande lägerliv
Ren Xiaowens debutroman ”Lägret” är ingen bok för känsliga läsare, det ska meddelas först av allt.
Det är skitigt, brutalt våldsamt, kroppsvätskor, övergrepp och förtryck om vartannat. Men det är också en roman om att hitta en utväg ur hopplösheten när verkligheten ter sig absurd och obegriplig.
Huvudpersonen Xiaolian togs in på mentalsjukhus efter att eventuellt ha begått mord. Själv är hon tveksam till om hon verkligen är skyldig till brottet, men hennes egna minnen är inte pålitliga vilket gör henne sårbar för andras anklagelser. Svårigheterna som hon har att skilja på verklighet, fantasi och vanföreställningar gör henne dessutom till en något oberäknelig berättare. Vad är det egentligen som händer på ön som hon så småningom hamnar på?
När mentalsjukhuset stängs förs Xiaolian till en ö som är ett arbetsläger, men också en Big Brother-liknande tillvaro för de fängslade människorna där. Arbetet verkar mest vara en ursäkt för att kunna motivera lägrets existens. Istället fungerar livet på den avskilda ön som underhållning för kapten Kang. Ingen av lägrets medlemmar har träffat honom, men genom Funktionären bestämmer han förutsättningarna för dem. De är alla tilldelade ett nummer som motsvarar deras plats i gruppen. Nummer ett har till exempel i uppgift att hålla ordning på gruppen och har därför bland annat tilldelats pistol.
Gruppen som består av utstötta personer är ständigt övervakade och emellanåt utsätts de för förnedrande befallningar som ska tillfredsställa Kangs infall. Påtvingad dans är ett av hans mildare upptåg i jämförelse med uppmaningar till misshandel och våldtäkt. Den extrema tillvaron leder såklart till en kamp för överlevnad mellan de boende på ön. Desperationen växer i takt med att de utsätts för värre plågor som gör det allt svårare att upprätthålla sina mänskliga drag.
Xiaolian börjar tillsammans med vännen Meijia planera en flykt från ön. Då måste de trotsa vakter, elstängsel och den mystiska skogen som finns utanför lägret. Förutom de detaljerade beskrivningarna av våldet i lägret använder författaren inslag av mer suggestiva karaktär, för att skildra en tillvaro där huvudpersonen har svårt att skilja dröm och verklighet när hon utforskar okända vrår i sitt eget medvetande och på ön.
Som läsare blir man brutalt medveten om de vedervärdiga förhållanden som Xiaolian och de andra tvingas utstå. Dessutom finns ingen möjlighet att förändra omständigheterna som de lever under, eftersom de kontrolleras av den anonyme Kang som är omöjlig att komma åt. Skildringen av det övervakade samhället med förtrycket som gör att invånarna inte kan förbättra sin egen situation är minst lika smärtsam som den detaljerade beskrivningen av svält, sjukdom och död. Allegoriskt går det att läsa ”Lägret” som en kommentar till hur det kommunistiska kinesiska samhället har utvecklat en statligt styrd kapitalism, där befolkningen fortfarande hålls i strama tyglar.
Ren Xiaowens bok är på flera sätt en obehaglig läsning och skulle kunna beskrivas som "skräckel". Samtidigt är det med stor fascination som en följer Xiaolians försök att ta kontroll över sina egna tankar och minnen samtidigt som hon befinner sig i en så utsatt miljö. Den inre kampen är minst lika viktig som den att överleva och försöka undkomma misären på fängelseön.
Mottagen: 15 maj 2015
Anmäl textfel
