LitteraturMagazinets recension av Ensam kvar, Rhiannon Navin
Vackert och sorgligt om en förälders värsta mardröm
När storebror dör i en skolskjutning faller familjen isär. Rhiannon Navins debutroman "Ensam kvar" är skriven ur lillebrors perspektiv, och boken har fått stor uppmärksamhet i hemlandet USA.
När jag började läsa den här boken trodde jag inte att jag skulle klara av det. Det var för starkt, för otäckt och fruktansvärt. Sexårige Zach sitter gömd tillsammans med sin klass och lärare i ett förråd. Utanför i skolans korridorer går en ung man runt med skjutvapen. Barnen hör skotten och skriken inifrån förrådet och deras skräck är så påtaglig att det nästan är jag som kräks av rädsla, kissar på mig, ber till gud. När allt är över och Zach är med sina föräldrar igen vill jag få andas ut men då kommer knytnävsslaget.
Zachs storebror Andy är en av dödsoffren. När det går upp för mamman går det inte längre. Jag måste lägga undan boken. Men någon dag senare tar jag ändå upp den igen och jag är glad att jag gjorde det. För tack vare att det är genom Zachs oskyldiga och naiva blick jag tar del av berättelsen blir det på något sätt skonsammare. Han ser sina föräldrars sorg men förstår den inte riktigt. Han vet att hans bror är död men han förstår inte det riktigt heller. Han försöker förstå och framförallt försöker han hjälpa sina föräldrar att förlåta och hitta tillbaka till varandra, till livet och till honom själv. Med hjälp av sin favoritbokserie där två syskon hjälper trollkarlen Merlin med de fyra hemligheterna till livet för han så sin familj dit.
Jag tyckte om den jättemycket. Och jag grät så mycket att jag ibland hade svårt att se texten. Zach fastnar för så speciella detaljer och ser tillvaron på sitt eget så rörande vis. Han målar alla sina olika känslor i färger för att lättare reda ut dem. Han skäller på sin bror för alla dumma saker han gjort och förstår inte varför mamma och pappa aldrig nämner det. De verkar prata om en annan Andy. Han tillåts också ha de där förbjudna tankarna ett litet barn kan ha. Som att nu när storebror är död kommer livet att bli bättre för han kommer inte bråka med honom mer. Men livet blir förstås inte bättre utan Andy.
Det är väldigt fint och sorgligt och vackert och jag skulle kunna kritisera romanen just av det skälet, att det blir för tillrättalagt. Men ibland behöver man det. Jag har läst många bättre böcker om skolskjutningar, både dokumentärer och romaner och jag mår alltid dåligt. Men "Ensam kvar" är inte främst en bok om en skolskjutning. Det är en roman om en pojkes osvikliga tro på att allt kommer att bli bra. Att det finns förlåtelse. Att det finns försoning. Ibland behöver man få läsa det. Ibland behöver man få tro det.
Mottagen: 22 december 2018
Anmäl textfel