LitteraturMagazinets recension
av Vilgot på arbetslinjen, Robert Nyberg
Reportage från ett allt kallare samhälle
Robert Nyberg tillbaka med färska serier om arbetslöse Vilgot.
Jag slå vad om att du någon gång har någon gång sett en seriestripp av Robert Nyberg – vare sig du vet om det eller inte. Hans bilder med klatschiga, alltid politiskt medvetna utsagor är sådana där som med magnetisk kraft hamnar på kylskåpsdörrar och anslagstavlor, både i hem och på arbetsplatser. Eller så har du sett hans reklam för Kommunal på reklamtavlorna och i tunnelbanan, en gång i tiden.
Nyligen kom en tjock samlingsutgåva med Nybergs teckningar, men nu får vi istället stifta bekantskap med färska serier om arbetslöse Vilgot. Han har en odräglig jobbcoach och dessutom lär han känna en fas 3:are som lever gömd nere i kloakerna. Med i bilden finns också en slöjbärande undersköterska och moderata politiker i mindre smickrande utföranden.
Jag håller helt med Nyberg i alla de politiska poänger han gör. Tyvärr tycker jag inte att serierna om Vilgot riktigt håller som strippar. Formatet tre rutor med fasta karaktärer och begränsat utrymme för repliker är inte det som passar Nyberg bäst. Nu är de roligaste och mest givande stripparna i boken om Vilgot de som inte handlar om Vilgot utan är klassiska Nyberg-serier.
Det är förstås lite synd, men gör inte Nybergs budskap mindre nödvändigt i dagens iskalla klimat med privatiseringar, vanvård och förlorad medmänsklighet. Dessutom finns här många strippar värda sin vikt i guld: gapskratt som mynnar ut i en desperat värk inombords. För hur mycket man än kan behöva skratta åt eländet så är det lika hemskt ändå, hur vi låter varandra behandlas av samhället.
Mottagen: 3 december 2013
Anmäl textfel
