Recension
av Mor mamma morsan, Roberth Ericsson och Sonja Schwarzenberger
Brokigt och nyanserat om mammor
Den här antologin innehåller en brokig samling berättelser av tretton kulturpersoner, som kärleksfullt och personligt skriver om sin egen mamma. Det är inte en glorifiering av modersrollen utan de försöker verkligen se nyanserna och förstå de problem som deras mor har ställts inför. När jag läser de olika berättelserna så inser jag hur svårt det måste vara att skildra och berätta om mamma utan att berättelsen börjar handla om den som skriver, för vi har alla formats av vår mor och banden är starka.
Fram träder hemmafruar, ensamstående mammor, åldrande mammor vars värld krymper, ångesten när mamma drabbas av en svår sjukdom och många, många frånvarande fäder. Det var kvinnan, mamman, som alltid fanns där och som tog ansvar.
En ömsint berättelse som verkligen griper tag är den om mamman som sover med foten ut genom fönstret på bottenvåningen för att ge eventuella inbrottstjuvar en signal om att här är någon hemma. Skribenten skriver så intensivt och rörande om sin ensamstående mor att jag känner att vi säkert är många som hade velat ha en sådan mamma, eller själva vara en sådan mamma. En mor som alltid försvarar sin barn, låter henne behålla sina fantasier och även deltar i dem, ger barnet trygghet, glädje och äventyr. Martina Montelius skriver att hon fick extremvarianten av ”fri uppfostran”, men det verkar ha varit en mycket positiv sådan. ”En gråtande ardennerhäst med drottningkrona”, så skriver hon om sin mor. Jag ser framför mig en riktigt stark mamma, en tidvis sorgsen mamma med ett liv som även innehåller glamour.
Aase Berg skriver: ”Underligt nog tog det oproportionerligt lång tid att sluta kräva perfektion av sin mamma och fatta att det jag inte vill ha hos henne är det bara att skita i.”
När vi är barn ifrågasätter vi inte det mamma gör och säger, det är det enda vi känner till, men så kommer tonåren när vi ifrågasätter allt och så småningom även vuxenlivets acceptans. Ju äldre vi blir, desto lättare är det att överse med eventuella brister hos mamma. Genomgående framträder trygghet och kärlek som den viktigaste en mor kan ge sina barn.
”Man separeras men cirklar alltid kring varandra, hur långt avståndet än blir. En modersol och hennes barnplanet. Man bär med sig sin egen mor. Vart man än går.”, så insiktsfullt skriver Jonas Brun.
Det är en varm bok med många olika mammapersonligheter och både vackra och sorgliga berättelser. Det är en bok som alla borde läsa!
Mottagen: 10 maj 2012
Anmäl textfel
