LitteraturMagazinets recension
av Torkans år, Roland Buti
Nostalgi och vemod i vacker återblick
I januari släppte förlaget Sekwa sin första franska översättning för 2018: "Torkans År" av Roland Buti som gavs ut i Schweiz 2014, fick lysande kritik och tilldelades det schweiziska litteraturpriset Le prix suisse de littérature för sitt vackra språk och sin litterära gestaltning av det mest lokala på ett sätt som berör en bred universell publik.
Roland Buti (född 1964) är schweizare, tvåbarnsförälder, lärare och historiker. Skriver gör han när han får tid över; en dag i veckan, kvällar och helger. Buti berättar i en intervju att det tagit tre år att skriva Torkans år, vars originaltitel är 'Le Milieu de l´Horizon' (Horisontens mitt). Han verkar tycka om att ge skrivandet tid. Att läsa om, plocka bort och finslipa tills det blir så bra som möjligt. Han menar att han behöver ge sig själv distans till texen, då går det att läsa med nya ögon, lägga märke till konstigheter och hitta en ton som tillslut känns rätt. Mellan åren 1990 och 2004 gav han ut fyra verk. I "Torkans år" är det första gången Buti skriver i första person och det verkar som om detta är en roman som ger författarens stil viss tyngd, han tycks så att säga ha hittat sin röst. Och det är spännande och förväntansfullt att få ta del av Buti på svenska.
Cecilia Franklins översättning av "Torkans år" känns bra, det går lätt att läsa och språket är klart och vackert. Vi kan förstås spekulera över olika faktorer som förändras mellan original och översättning som titel och omslag till exempel. Hur läsarens associationer och därmed förväntningar kan tänkas förändras med en titel som 'Torkans år' i jämförelse med 'Horisontens mitt'. Där den svenska upplagan fokuserar på den omedelbara miljöbeskrivningen, torkan, svävar den frankofona läsaren med blicken mot horisonten. På det franska omslaget ser vi ett svartvitt foto av en ung kille som sitter på en pall mitt i en ladugårdsgång. Det sänder ett realistiskt och verklighetstroget budskap. Omslaget till Torkans År är snyggt rostrött med två vackert illustrerade tuppar, eller är det kanske hönor på. Och ser vi noga efter kan vi också lägga märke till något som ser ut som bloddroppar. Det här är vackert och tilltalande och väcker definitivt nyfikenheten, men kanske på ett mer sagolikt vis.
Vad vi möter i "Torkans År" är slutet på en tidsepok. Småjordbrukarens undergång och den stora industrins inträde. En vuxen August ser tillbaka på det som en gång varit hans barndom, ett hem och ett jordbruk som snart tillhör historien. Han minns nederlaget som påbörjades sommaren 1976 när han var 13 år gammal. August eller Gus beskriver en familj som sakteligen glider ifrån varandra. Upptagna av sig själva och sina egna sysselsättningar slutar de se varandra. Den ständigt arbetande fadern märker inte hur hustrun blir allt mer frånvarande eller hur barnen undviker arbetet på gården. Han följs av drängen Rudy, en avlägsen släkting med Downs Syndrom som familjen tagit hand om för att, som fadern förklarat, rädda honom undan någon sjukhusinstitution där de ändå bara blir galna på riktigt. Han må vara efterbliven men han är stark, bra på att arbeta och duktig med djuren.
Det blir för varmt. Hästen mår bara sämre och sämre. Hunden yrar. Kycklingarna dör som flugor. Och mitt i denna värmebölja söker sig Gus ut i skuggan för att läsa serier eller teckna. Med Claude François i bakgrunden och byns pojkflicka Mado vid sin sida ser han på avstånd hur modern förändras och hur hennes andningssvårigheter plötsligt försvinner när väninnan Cécile flyttar in på gården. Det finns ett samförstånd mellan den äldre systern och modern som får Gus att känna sig utanför, bortglömd. Systern som är violinist och som föraktar jordbruket föraktar också indirekt Gus som förväntas hjälpa till på gården. I detta utanförskap tycks Gus känna mest närhet och förståelse med fadern trots hans hårda skal och hans oerhörda tystlåtenhet. När modern flyr hemmet för att leva med en kvinna och börjar ett arbete på postkontoret raseras livet omkring fadern. Han bryter ihop och nederlaget blir minst sagt våldsamt. Det är både rått och oputsat obehagligt att gå under. Den vuxne August ser tillbaka på den sommar och dess förfall som kom att lägga grunden för den vuxenvärld och den verklighet han skulle inträda. En värld som han aldrig hade kunnat föreställa sig som barn.
"Mitt problem var att jag trodde att världen utgjorde en enhet. Så förhåller det sig inte. Tingen är unika, åtskilda från varandra som noter i ett partitur; de är autonoma och delarna som bildar den helhet som omger oss är åtskilda även om de ibland stöter ihop för att sedan avlägsna sig från varandra, återförenas igen och bilda något nytt. Det var kanske därför jag drömde om ett liv som hjälte."
"Torkans år" är en vacker något vemodig berättelse om en svunnen tid som ändå är lätt att känna igen sig i och att minnas tillbaka till. Läs den gärna.
Mottagen: 5 februari 2018
Anmäl textfel
