LitteraturMagazinets recension
av Detta är mitt liv, Rose Lagercrantz
Vackert och varmt om autism
Barnboksveteranen Rose Lagercrantz skriver i sin nya bok om autism och utanförskap. Bildkonstnären och serietecknaren Anneli Furmark skildrar huvudpersonens liv med rika illustrationer.
Om man inte har något språk när man fyller fem, så klarar man inte skolan, sa experterna. Men gäller det när man är prick fem? Eller kan man vara fem och ett halvt? Sophia var sen med språket när hon var liten, nu planerar hon att använda det.
Sophia ska åka på kollo. Det gör hon varje sommar. Men den här gången ska det bli annorlunda, nu är hon ju stor, fjorton år, och ska verkligen ha kul på kollo. Som de andra, de vanliga ungdomarna. Sophia har aldrig känt att hon passar in, hon förstår inte andra och de förstår inte henne. Ett vanligt samtal kan kännas som en ping pong match med främmande regler och ögonkontakt är svårt. “Du fick fel barn” säger hon gråtande till mamma i bilen. Men mamma har alltid vetat att Sophia var precis rätt barn, med många fina egenskaper. Men kan de andra “vanliga” ungdomarna på kollot se det? När Sophia och mamma kommer lite senare än de andra har Sophia bestämt sig; hon ska hålla tal. Ska hon lyckas få de andra att förstå henne?
Rose Lagercrantz är en författare med en lång produktion bakom sig, med böcker både för barn och vuxna. Hennes böcker handlar ofta om längtan och om att få vara med. Den här berättelsen är inget undantag. Även om Sophia har ett speciellt problem – hon är autistisk – är hennes längtan efter gemenskap högst allmängiltig. Berättelsen är en sorts blandning mellan serieroman och bilderbok, med effektfulla teckningar av Anneli Furmark. Furmark är bra på att fånga Sophias olika sinnesstämningar och kroppsspråk, oavsett om hon är ledsen, blyg, glad eller bara trött. Det är en berörande berättelse som passar alla som vill veta mer om hur det kan vara att ha ett autismspektra, och ha samma önskningar som andra.
Mottagen: 9 april 2019
Anmäl textfel
