LitteraturMagazinets recension
av Hunger : historien om (min) kropp, Roxane Gay
Lätt att läsa sig mätt
Amerikanska Roxane Gay har med sina två tidigare böcker "Bad feminist" och "I vilt tillstånd" fått stor uppmärksamhet både på hemmaplan och utomlands. "Hunger" är hennes biografi.
I "Hunger" skriver Roxane Gay om sitt självförakt, sin kropp och ätstörningen som började efter att hon som tolvåring utsattes för en gruppvåldtäkt av några jämnåriga pojkar. Hon berättade ingenting om våldtäkten för sina föräldrar men började därefter äta för att göra sig stor, stark och oattraktiv. Hennes vikt blev hela familjens angelägenhet, de välmenande men aningslösa föräldrarna gjorde det som stod i deras makt för att Roxane skulle gå ner i vikt. Traumat, tjatet och självföraktet fick henne att vända dem ryggen och lämna ett ansett universitetet med en enkelbiljett till Arizona.
"Hunger" har fått mycket positiv kritik, framför allt för att den är modig, ärlig, naken, rå. Alltså ja, det är den. Samtidigt har jag aldrig upplevt Gay så svepande och vag som när jag läser "Hunger". Hon säger själv att är den svåraste bok hon skrivit, och det märks. Tyvärr. För det här är inte en Roxane Gay som tar ut svängarna och har roligt när hon skriver. Det är istället en försiktig och hämmad berättare som mest av allt vill bli förstådd och accepterad. Som vill slippa synas och dömas och begränsas av en kropp som försvårar allt det där som kroppar i allmänhet möjliggör.
Gay tar med sin egen kropp som utgångspunkt upp många teman och ämnen, men vad det gäller hennes eget liv nämns det mesta bara i förbifarten. Tonårstiden på internatskola, hur hon avbröt sina universitetsstudier och började flytta runt till älskare och älskarinnor hon hittade på nätet. Karriär, bulimi, matlagning, viktminskningsprogram på teve, hopplösa klädinköp, kroppen som inte får plats i flygplanet, på bion, i stolen på restaurangen. Hur hon måste bli hjälpt upp på scenen när hon ska medverka i ett författarsamtal. Självföraktet.
Jag förstår att traumat efter gruppvåldtäkten format henne både fysiskt och psykiskt. Jag förstår att hon inte vill kasta skugga över sin familj och att hon vill lämna sina partners utanför boken, Jag förstår att hon är för kroppspositivism men inte kan vara kroppspositiv själv. Det jag däremot inte förstår är varför hon över huvudtaget skrivit en självbiografi i ett skede där hon saknar tillräcklig distans till traumat och sin kropp när det dessutom i boken finns material som lätt skulle räcka till två, fem, sjutton olika romaner och essäböcker.
Jag tycker att Roxane Gay halkar väl mycket mellan personligt, allmängiltigt och privat utan att det blir varken hackat eller malet. Jag gillar inte heller självemotsägelserna som dyker upp flera gånger under läsningen. Utifrån-blicken är den skarpaste, som när hon i en affär med kläder i stora storlekar råkar på en (smal) mamma som med förolämpningar får sin dotter att gråta hela vägen från provrummet och ut ur butiken.
Gay är en intressant person och författare, och om hon skriver en biografi sådär på ålderns höst läser jag den gärna. Fram till dess hoppas jag att hon återvänder till andra format.
Mottagen: 16 maj 2018
Anmäl textfel
