Recension
av Strimmor av hopp, Ruta Sepetys
Om mänsklighetens värsta och vackraste sidor
Läs boken, och fråga dig själv: Hade jag överlevt?
Femtonåriga Lina, hennes lillebror Jonas och deras mamma förs bort en kväll från sitt hem. De packas in i boskapsvagnar och fraktas som djur tillsammans med tusentals andra mot okänt mål. Resan är fruktansvärd och många dör längst vägen. Ingen skonas. Inte den unga nyförlösta kvinnan. Inte hennes baby. Människoliv har upphört att ha ett värde.
Jag har mött dessa spillror tidigare. Jag har lidit med dem som tvingats in i vagnarna förr. Men det har alltid varit judarna som varit de utsatta och nazisterna som utfört dåden.
Ruta Sepetys är amerikanskan som valt att skriva om sina litauiska rötter och den nutidshistoria som hon är rädd ska gå om intet. Länge talades det inte öppet om de miljontals människor som mördades under Stalins välde. De som mot alla odds överlevde träldom och svält vågade inte dela med sig av sina historier av rädsla för nästa förtryckare på tur efter Stalin, hemliga polisen KGB. Men människor glömde aldrig. Minnen sparades, kodade meddelanden fördes vidare i teckningar och konstverk.
I Sepetys bok får vi ta del av mänsklighetens värsta och vackraste sidor. Det är en mörk men samtidigt diffrentierad bild hon målar upp. Även den som utför ondskefulla dåd kan ha känslor. I allt det svarta finns trots allt strimmor av ljus och hopp.
Det viktigaste man kan lära sig är att det är varje människas plikt att aktivt välja godheten, generositeten och omtanken om andra. Gör vi inte de valet kommer vi aldrig att kunna leva fullödiga liv.
Mottagen: 7 juni 2012
Anmäl textfel
