LitteraturMagazinets recension
av Eldpojken, S. K. Tremayne
Skräckblandad förtjusning i oemotståndliga miljöer
Efter att ha blivit smått knockad av författaren S.K. Tremaynes spänningsdebut ”Istvillingar”, åkte hans andra fristående bok ”Eldpojken” direkt upp på listan över vårens läsmåsten. Nu återstår bara frågan om vilken av böckerna som är den bästa.
Den arbetslösa fotografen Rachel kommer från Londons fattigaste kvarter och hennes familj har spritts för vinden. När hon gifter sig med den stiliga, fortfarande unga änklingen David och flyttar till hans ståtliga gods Carnhallow, vid Cornwalls kust, förändras hennes liv i grunden. Några år tidigare försvann Davids tidigare hustru Nina i traktens många gruvschakt och hon antas vara död; kvar finns deras lille son Jamie. Han och Rachel blir snabbt vänner, men snart börjar pojken med de mörkblå ögonen att visa upp ett minst sagt olycksbådande beteende. Är vålnaden efter hans döda mamma verklig, eller är pojken mer traumatiserad än vad de vuxna förstått? Ändå vägrar David prata med Rachel om vad som hände Nina, den där frostbitna vinterkvällen som slutade i katastrof. Även denna vinter tycks bära på annalkande fara: en dag förutspår Jamie att Rachel ska dö lagom till julafton…
Precis som i författarens tidigare bok är handlingen direkt kopplad till miljön, något som återigen görs otroligt bra. Davids välbärgade släkt har sedan hundratals år tjänat pengar på traktens gruvverksamhet och hans stora herresäte vilar ovanpå Morvellangruvans tusentals vindlande gångar, där arbetarna förr i tiden slet ut sina kroppar i det svaga skenet från oljelampor.
Dessa miljöer är helt oemotståndliga, och det blir inte sämre av att boken inledningsvis är tydligt inspirerad av en av mina absoluta favoritklassiker, Daphne du Mauriers ”Rebecca”. Den karga kustmiljön, det storslagna huset som Rachel med skräckblandad förtjusning försöker känna sig hemma i, hennes osäker inför Davids vackra döda fru och alla frågor kring vad som egentligen hände när hon dog – om hon dog… Det känns absolut igen, men precis när jag tycker att Rebecca-vibbarna blir väl påtagliga, tar berättelsen en ny vändning och blir ”sin egen”.
Författaren har förmågan att skriva så spännande att jag får anstränga mig för att inte smygtitta längre ner på sidan. Kanske måste man i någon mån tycka om litterär eskapism med suggestiva och lite romantiska inslag för att uppslukas av den här typen av berättelse – inga dammiga poliskontor i sikte! Men även om storyn är fantasifull får läsaren också en rejäl dos verklighet och tillslut blir det så otäckt att jag kommer på mig själv med att hålla andan. Låt vara att jag inte är övertygad av skildringen av psykisk ohälsa i vissa former.
Vilken av författarens böcker är då favoriten? Det går inte att säga. De är precis lika bra, men på olika vis. Grattis till mig själv – jag har hittat en ny favoritförfattare!
Mottagen: 18 maj 2017
Anmäl textfel
