LitteraturMagazinets recension
av Istvillingar, S. K. Tremayne
Isande spänning och trovärdig sorg
När Angus och Sarahs ena dotter omkommer i en olycka raseras allt. Ett år senare är det uppenbart att den som påverkats mest är systern som blev kvar. "Istvillingar" är en välskriven thriller som får full pott.
Den senaste tiden har jag läst den ena bra boken efter den andra, av gamla välkända klassikerförfattare, men även av helt okända kort. I toppskiktet av vårens utgivning befinner sig "Istvillingar" av den engelska journalisten S.K. Tremayne, en bok som nyligen kom ut i en lång rad länder.
Kirstie och Lydia är enäggstvillingar och så lika att till och med deras föräldrar Angus och Sarah har svårt att skilja dem åt. Flickorna är sex år när olyckan inträffar. Lydia faller från en balkong och det ofattbara drabbar familjen.
Ett år senare bestämmer sig Sarah och Angus för att finna nya vägar ut ur sorgen. De flyttar till ett gammalt hus på en ö i Hebriderna. Huset har varken el eller vatten, men längtan efter förändring är stark. De lägger sina besparingar på att renovera den vackra men slitna byggnaden och för första gången på länge känner Sarah att hon kan andas. Naturen är karg och fyrtornet sänder ljusstrålar över de mörka vattnen kring ön.
Men så mycket mer än omgivningen ska komma att förändras. Äktenskapet mellan Sarah och Angus krackelerar och gamla svek kommer upp till ytan. Vad var det egentligen som hände den där dagen då Lydia dog? Och något pågår inom Kirstie, deras överlevande och numera bottenlöst ensamma dotter. Hon hävdar bestämt att det är hon som är Lydia – att hennes föräldrar begravde fel flicka, den där dagen för nästan ett år sedan…
Var ska jag börja? Det här är bland det bästa jag läst på länge. Först var jag lite tveksam. Vill jag läsa en bok om en familj som drabbas av det yttersta traumat? Sorgen är trovärdigt beskriven; avgrundsdjup och allomfattande. Det riktigt river i hjärtat och emellanåt kommer jag på mig själv med att slå handen för munnen och stöna.
Men boken handlar om så mycket mer än sorg. För det blir så otroligt spännande. Språket är välskrivet och lättläst, skildringen av det lilla fiskesamhället och den oländiga övärlden är så levande att den fungerar som ännu en av bokens karaktärer. Sarah och Angus är lätta att identifiera sig med, de har mänskliga svagheter men också avgörande styrkor.
Och precis när jag tror att detta är en berättelse om en familj i sorg händer det – storyn vänder och får ännu en dimension. Intrigen tar över och det är så obehagligt att till och med jag blir rädd. Berättelsen blir tillslut en hybrid av psykologisk thriller, spökhistoria och skräck. I vanliga fall är jag inte särskilt förtjust i deckare och thrillers med övernaturliga inslag, men i "Istvillingar" känns det helt naturligt.
Ja, detta är en bok om sorg, men även om följderna av svek, om samvetskval och oupplösliga familjeband. Och om hur vi gör vad som helst för våra älskade barn. Eller? Det kan inte hjälpas, detta blir andra femman jag delar ut här på LitteraturMagazinet!
Mottagen: 18 juni 2015
Anmäl textfel
