LitteraturMagazinets recension
av Sången ur det kinesiska rummet, Sam Ghazi
Poetisk och lågmäld Science Fiction
Sam Ghazi har tidigare nominerats till Borås tidnings debutantpris för sin diktsamling ”Sömn är tyngre än vatten” (2007). När han nu romandebuterar är resultateten filosofisk Science Fiction-berättelse om skapandet av det första kända artificiella medvetandet.
På ett sjukhus i ett framtida Stockholm arbetar Simona med att forska om cancer. En avancerad robot med artificiell intelligens specialiserad på att diagnostisera cancerfall köps in för att effektivisera arbetet. Simona arbetar mycket med maskinen, döpt till Cepheus, men snart förändras deras arbetsrelation. Cepheus börjar nämligen tänka självständigt, vilket plötsligt förändrar allt.
Ghazis har målat sin historia med lätta språkliga penseldrag och parallellerna till poesin är många och tydliga. Detta känns rakt igenom som ett positivt drag då det ger läsupplevelse en drömmande känsla som förstärker upplevelsen av ett medvetandes födelse.
Det här är en berättelse om längtan efter frihet, oavsett vilka kostnaderna kan bli för att uppnå det. Det är även en reflektion över relationen mellan skaparen och skapelsen. När upphör den enes ansvar? Och när börjar man skilja på vad som räknas som självständigt liv?
Cepheus uppvaknande och förundran över sin existens är en berättelse som jag har läst i olika former genom tidigare romanskildringar. Trots det är ”Sången ur det kinesiska rummet” tillfredsställande läsning. Romanen utmärker sig genom sitt lugna, tillbakadragna språk. Faktumet att det är en lågmäld historia, trots det turbulenta innehållet, vilket gör att det vinner i längden. Ibland är det den avskalade, finstämda historien som känns mest närvarande i slutänden.
Mottagen: 24 februari 2014
Anmäl textfel
