LitteraturMagazinets recension
av Drömgångaren, Samantha Shannon
Steampunkinspirerad dystopi flörtar med grekisk mytologi
Den steampunkinspirerade dystopin ”Drömgångare” är författaren Samantha Shannons debut och har lanserats som en vuxnare version av Harry Potter och spås bli nästa storsäljare inom Fantastikgenren.
Shannon har redan tecknat ett kontrakt på ytterligare tre delar i serien (men planerar sammanlagt sju), boken har sålts till över tjugo länder och filmrättigheterna är redan norpade av ett filmbolag som letar efter nästa dundersuccé. Frågan är bara, håller Shannon det som utlovas?
Svaret på frågan är både ock, här finns massor av ingredienser som skulle kunna bära och hålla hela serien flytande i alla fall ett par delar till. Det är en trevlig blandning av klassiska komponenter, så som inslag med rötterna i grekisk mytologi, övervakning á la ”1984” och vurmande för den viktorianska eran, samt en medryckande och uppfriskande berättelse. Men ändå tar det ett bra tag innan berättelsen lyckas fånga mig som läsare, och Paige, är till en början inte den huvudperson som man som läsare direkt sympatiserar med.
I ett alternativt London, SciLo, har Sicon år 2059 regerat i två hundra år och deras makt är oinskränkt. Förutom att övervaka sina medborgare fokuserar myndigheterna på att jaga och tillfångata alla onaturliga, klärvojanter, och göra sig av med dem. Nittonåriga Paige Mahoney har i flera år arbetat i hemlighet inom den undre världen med att i det fördolda genomsöka människors medvetande efter värdefulla hemligheter, och är i högsta grad en sådan som myndigheterna letar efter. Hon är en ovanlig sorts klärvojant och lägger mycket energi på att inte bli upptäckt. En dag stannas hon i en rutinkontroll och råkar i flykten av misstag döda en av vakterna. Snart letar hela Sicon efter henne och när hon fångas in upptäcker hon att sannigen om samhället de lever i är både grymt och rent ut sagt livsfarlig, samt att hennes chans till överlevnad helt plötsligt minskat drastiskt.
När den inledande, lite långsamma fasen i berättelsen är passerad så tar det fart och blir rent ut sagt riktigt fängslande. Paige som karaktär får mer kött på benen, hennes omgivning och anledningen till deras agerande mejslas ut, och en värld med stor potential framträder. Trots att det är ganska tydligt att det byggs upp som den inledande delen i en längre berättelse så stör inte det, istället går det att luta sig tillbaka i läsningen och njuta av hur snyggt det är gjort. Jag kanske inte håller med om att det är nästa Harry Potter, det explicita i J.K. Rownlings finlir saknas, men att det skulle kunna bli stort håller jag för troligt. Hur stort, det återstår dock att se. Jag ska hålla ögonen på vidareutveckligen.
Mottagen: 24 oktober 2013
Anmäl textfel
