LitteraturMagazinets recension av Allt som blir kvar, Sandra Beijer
Hjärtskärande och hänsynslöst om att tappa bort sig själv
Sandra Beijer driver en utav Sveriges mest välbesökta bloggar. ”Allt som blir kvar” är hennes andra roman för ungdomar. Den påminner till känsla och stil om debutboken ”Det handlar om dig”, men Beijer har nu förfinat sitt språk, vridit upp känslorna, plussat på ett fåtal år på målgruppen och siktat rakt på läsarens hjärta.
Matilda har precis blivit lämnad av sin pojkvän, han flyttar ut och hon lämnas ensam i en lägenhet som inte längre känns som ett hem. Hon får en destruktiv relation till sin (ex)pojkvän, sina vänner och allra mest sig själv. Vi får följa hennes försök att inte gå sönder helt och hållet, och så småningom sakta kanske plocka upp bitarna av sig själv efter hjärtekrossen.
Det tar emot att ta del av Matildas liv. Hon lever i ett töcken av ohälsosamma och rentav livsfarliga vanor som ständigt späds på av vännen Marion. Boken lämnar en känsla av både motvilja och obehag, men det är nog också precis det som är poängen. Det ska helt enkelt inte vara trevligt att ta del av Matildas trasiga liv efter att hon blivit dumpad. Det är en period allt för befläckad av livsångest och ifrågasättande av hennes eget värde. Beijers ”Allt som blir kvar” ekar med en dystopisk resonans över allt det där som kunde varit, och när det gått fullständigt åt skogen. Som läsare påminns man om den ständiga rädslan att tappa bort sig själv, vare sig det beror på hjärtekross eller något annat.
Det är en häftig bok, minst sagt. Den poetiska slagfärdigheten i språket är uppvriden till max. Kapitlen är stapplande på ett både frustrerande och eggande sätt. Ingenting existerar förutom trasigheten inom Matilda. Boken är närmast brutal i sin skildring av uppbrott. Ofta köper jag det, för det finns en engagerande hetta i boken som inte går att värja sig mot, men ibland blir jag så utmattad att jag måste lägga boken ifrån mig en stund.
”Allt som blir kvar” känns som den längsta bok jag läst i år. Trots sina måttliga 206 sidor, sina korta kapitel och sina luftiga stycken. Jag vet inte riktigt varför det tar emot, för det är ju faktiskt en utav de snyggaste böckerna jag sett, och titeln är guld. Kanske är det helt enkelt lite för mycket av det mesta. Boken hade med fördel kunnat förkortats och fokuserats för att fånga vikten av innehållet istället för att helt utmatta läsaren.
Mottagen: 18 december 2016
Anmäl textfel