LitteraturMagazinets recension
av Eldens arvtagare, Sarah J. Maas
Spännande fantasy men orealistisk hjältinna
Lönnmörderskan Celaena har överlevt livsfarliga tävlingar och umbäranden. Fylld av hämndlystnad vill hon störta kungen.
Tilltufsad efter alla sina äventyr i förra boken besöker hon feernas drottning Maeve. Maeve vill se om Celaena fortfarande har sina magiska krafter som hon förlorade när kungen förbjöd magi. Celaena kunde en gång bemästra eldens magi, kan hon göra det igen? För att kunna återuppväcka sina krafter måste hon börja en farlig träning som testar hennes fysiska och psykiska förmågor till bristningsgränsen. Celaena har vänner som hjälper henne men också många fiender.
Det här är tredje boken om fantasyhjältinnan Celaena. Handlingen är som alltid späckad av action, spänningen är det inte fel på. Däremot är språket lite väl svulstigt. Sarah J Maas är bra på att tråckla ihop en historia men hon verkar skriva med andan i halsen hela tiden; dramatiska meningar som ”mörkret svepte in för att slita sönder honom” tillhör vanligheterna.
Ett annat problem är huvudpersonen. Uppenbarligen är det meningen att vi ska känna sympati för Celaena trots att hon är en lönnmördare som dödar och misshandlar folk på löpande band och som gillar det. Det kan man väl köpa, fantasylitteraturen är full av osympatiska hjältar. Tyvärr känns Celaena lite väl tja, fantastisk. Hon är en livsfarlig yrkesmördare som uppfostrades till mördare, och var tvungen att slava i saltgruvorna efter ett uppror. Trots saltslaveriet med piskningar är hon fortfarande otroligt vacker. Hon är också en prinsessa som älskar att dansa och klä sig vackert mellan slagsmålen. Hon beskrivs som intelligent trots att hon gillar barslagsmål och gör en del märkliga beslut. Jag glömde nämna att hon också älskar att läsa böcker.
Det ska göras en teveserie som baseras på serien om Glastronen. Det är goda nyheter, Celaena passar nog bättre i teveformat.
Mottagen: 13 oktober 2017
Anmäl textfel
