LitteraturMagazinets recension
av Depeche Mode, Serhij Zjadan
Kaosartad prosa om ungdomar i det post-sovjetiska Ukraina
Serhij Zjadans prosa har kallats för ”proletärpunk”. ”Depeche Mode” är hans andra bok på svenska. Den utspelar sig bara ett par år efter Sovjetunionens fall och Ukrainas självständighet – men känns aktuell.
Zjadans berättande är halsbrytande och jämförelsen med punken är rimlig. Det är samma lust att bryta mot form och stil för att göra sin egen grej. Boken inleds med fyra förord som inte nödvändigtvis följer kronologi eller tematik. Frikyrkomöten som bokstavligt misstolkas, fiktiva bruksanvisningar och osannolika möten blandas till en kakafoni som följer sin egen logik.
Protesterna mot regimen i Ukraina har i skrivande stund dämpats en aning. Landet slits mellan önskan att närma sig resten av Europa mer och beroendet av Ryssland. Ambivalensen fångas upp av Zjadan som skildrar unga människor i brytningstiden. De lever i storstaden Charkiv och försöker på sitt eget sätt hitta meningsfullhet i tillvaron.
Framtiden är oviss för det nya landet och personerna i boken verkar också ganska vilsna. De vältrar sig i sex, droger och rock´n´roll (eller det irländska folkkollektivet som ett skruvat radioprogram benämner Depeche Mode). De tillverkar sina egna marxistiska analyser och konstaterar att samhället är lika korrupt som tidigare.
Doggen Pavlov, Kommunist-Vasia och Serhij hamnar i absurda situationer när de letar efter Turbo, vars styvfar har tagit livet av sig. Det är visserligen inte helt säkert att vännen vill bli hittad av den anledningen. Men det ger dem i alla fall en uppgift att utföra istället för den vanliga vardagen i arbetslöshet och kriminalitet.
Zjadans samhällskritik slår åt alla håll på anarkistiskt vis och ibland undrar man vart han vill ta läsaren. Med mycket humor och ibland helt absurda dialoger håller han hur som helst den kaosartade texten levande.
Mottagen: 16 januari 2014
Anmäl textfel
