LitteraturMagazinets recension
av Lidandets konung : historien om cancer, Siddhartha Mukherjee
Förvånansvärt lättläst praktverk om cancer
”Lidandes konung” både är och är inte en bok man sträckläser. Den är engagerande skriven, men ämnet cancer är ju trots allt lätt ångestskapande.
Tyvärr, jag måste erkänna en dödssynd. Jag har inte läst hela ”Lidandes konung” av Siddhartha Mukherjee. Inte alla fullspäckade 700 sidor. Men jag kommer att återvända till boken igen och igen –att den är värd en del uppmärksamhet.
Den senaste månaden har jag tillbringat en stor del av min vakna tid med forskare. Svenskar inom ett område som jag skriver om på annat håll – och cancerforskare från hela världen, som jag läst om i boken ”Lidandets konung” (översatt av Roland Poirier Martinsson.) Och precis som när man sätter sig in i ett ämne, nästan vilket som helst, kan man bli slagen av beundran av envisheten, kunskapen och ja, besattheten som finns hos de som söker lösningen på problem.
Siddhartha Mukherjee, som har skrivit ”Lidandets konung”, är en entusiastisk cancerläkare, forskare och professor i medicin vid Colombia university i USA. Boken är ett populärvetenskapligt praktverk som han fick idén till när en av hans patienter sa att hon gärna ville kämpa för att hålla sig vid liv och kanske bli frisk, men att hon ville veta allt om fienden som fanns inne i henne.
Mukherjee tar verkligen historien från början – från fynden av cancer i mumier från Egypten och uppgivna noteringar skrivna av läkare från samma tid. Patienten har drabbats av cancer, skriver de, det finns inget att göra.
Cancer har alltid funnits och alltid spridit skräck och död. Den främsta anledningen till att fler får sjukdomen idag är att så många andra sjukdomar, som förr var dödliga, går att bota idag. Vi överlever och blir gamla och till stor del är cancer en åldrandets sjukdom, framhåller Mukherjee.
Genom århundrandena har behandlingarna skiftat – och kanske hade inte läkarna alltid patienternas bästa i tankarna. Som när radikalkirurgin växte fram på 1800-talet och man opererade bort tumörerna. När patienterna fick återfall misstänkte man att vävnader runt tumörerna också var angripna, så läkarnas säkerhetsmåner växte, de skar och stod i och vanställde patienterna gravt. Å ena sida det. Å andra fick de sjuka leva ett tag till.
Det var först på 1900-talet som det började röra på sig i kampen mot cancer. Framstegen byggde på kunskap, infall och vågade försök. I Tyskland hade man exempelvis på 1800-talet fabriker som färgade tyger och garner med kemiska ämnen, ett mycket billigare sätt än att använda medel från naturen. Under första världskriget lades tillverkningen om, man framställde stridsgaser i fabrikerna, bland annat senapsgas. De soldater och civila som överlevde gasattacker utvecklade följdsjukdomar – de fick stor brist på vita blodkroppar. Därför började man experimentera med att ge må doser av senapsgas till barn med leukemi – som ju ger ett sjukligt överskott av vita blodkroppar – och kemoterapin var född.
Barnen levde ett tag till, men inte länge. Men de fick återfall. Läkarna sökte fler kemiska substanser och somliga av dem hjälpte ett tag mot sjukdomen. Den läkare som gick längst fick faktiskt sparken. Han provade att ge alla kända verksamma kemiska substanser till ett barn. Vansinne, sa ledningen på det amerikanska sjukhuset. Det sjuka barnet blev friskt. Läkaren fick inte tillbaka jobbet.
Sådana här historier är boken fylld av. Några där det inte går så bra – men oftast är det de vågade försök som leder till framsteg i kriget mot cancer som beskrivs.
Det är ju en framgångssaga, trots att mycket återstår och människor fortfarande dör i den fruktansvärda sjukdomen. Fast Mukherjee vill inte kalla den en sjukdom, snarare en rad sjukdomar med okontrollerad celldelning gemensamt.
Idag innebär många cancerbehandlingar precisionsskytte i stället för bombmattor mot de sjuka cellerna. Läkemedlen förfinas. Det är också här min läsning hejdas lite, det krävs lite mer att hänga med bland celler och molekyler, även om Mukherjee skriver så lättillgängligt det går.
Och han spränger in berörande patienthistorier från sin egen verklighet som behandlare, människor som kämpar och som han själv ibland står tröstlös inför – det händer att patienten får trösta läkaren när ingen behandling återstår, erkänner han.
Ja, det är en stor biografi över cancern han har skrivit, förvånansvärt lättläst, och med en del sidoeffekter. Man blir glad över att ännu vara frisk och av att leva nu, när forskningen gjort att det finns så många behandlingar mot eländet.
Men fortfarande tar den liv, cancern. Fortfarande får vi ändå ångest vid tanken på hotet. Och i en sista tillagd intervju i boken ger Siddharta Mukherjee ingen tröst. Man kan gardera sig. Man kan låta bli att röka och dricka och äta lite bättre. Men nej, det bjuder ingen säkerhet. Krabban som griper omkring sig fortsätter att hota våra liv.
Mottagen: 4 juni 2014
Anmäl textfel
