LitteraturMagazinets recension
av Livet är en jävla fest, Simon Hanselmann
Skitigt, uppkäftigt och genuint
Serietecknaren Simon Hanselmann föddes 1981 i Tasmanien men bor nu i Seattle, USA. Serierna om sitt alter ego, häxan Megg, har han tecknat i över fem år. Första albumet kom på svenska i höstas, nu är han aktuell med det andra.
I "Livet är en jävla fest" lär vi känna häxan Megg, arbetslös och deprimerad, hennes pojkvän Mogg - som är en katt - och ugglan Uggla som de båda bor med. Hemmet våldgästas titt som tätt av varulv Jones som aldrig försitter ett tillfälle dricka, knarka eller ligga. Uggla försöker upprätthålla någon form av anständigt liv, han har ett jobb och vill i slutet av dagen komma hem till ett tyst och rent hem. Han orkar inte med de andras pundarlogik och blir alltmer desperat. Både bildligt och bokstavligt är det en naken skildring av depression, missbruk och vänskap som fortsätter i uppföljaren "Inkörsporten", där avsnitten är längre och mer utförliga. Uggla lyser med sin frånvaro och Megg får dubbel sjukpenning.
Att Simon Hanselmanns uppväxt präglades av missbruk och psykisk sjukdom är föga förvånande för den som läser hans serier. Episoderna är brutala och ångestnivån ständigt hög. Hanselmann tecknar och färglägger alla sina serier för hand, och har en särpräglad undergroundstil med kultpotential som sticker ut i en förskönande tid. Serierna har hittills översatts till fjorton språk, och jag kan förstå framgången, även om det varken är de snyggaste eller roligaste serierna jag läst.
Jag tycker att Ester Eriksson är roligare när det kommer till mörk fyllehumor, och att Harry Andersson har en skickligare och mer genomtänkt dramaturgi. Hos Hanselmann saknar jag också en mer dynamisk användning av själva serieformatet. Rutorna är så gott som alltid tecknade rakt framifrån eller från sidan, vilket ger ett tvådimensionellt och platt intryck. Men Hanselmann för in ett queer/transperspektiv som är ganska uppfriskande.
Mottagen: 16 augusti 2020
Anmäl textfel
