LitteraturMagazinets recension
av Den lysande världen, Siri Hustvedt
Überintelligent skildring av patriarkatet
Siri Hustvedts nya roman handlar om hur könsroller krymper och förhindrar kvinnor medan de ger män frihet och makt.
För en herrans massa år sedan bad en kompis mig stå modell för ett konstprojekt. Min kompis hade snöat in på Freud och tanken var att hon skulle plåta mig när jag urinerade som en man. Jag tyckte nog från början att projektet kändes lite fånigt, men när vännens kille började hälla äppelsaft ner i slangen som löpte via grenen och ut genom min öppna gylf, när slangändan liksom ryckte till och började kissa ut gul vätska, då öppnade jag min mun på vid gavel och gapskrattade. Rakt ut flödade jag, sorglöst och ohämmat. Sekunderna som följde, och som förevigades i en serie bilder, skulle jag närmast kunna beskriva som – lyckliga.
"Den lysande världen" får mig att minnas denna känsla, som förvånade mig med sin kraft. Boken handlar om hur ett av könsroller förkrympt stycke kvinna desperat försöker få plats att sträcka ut sig i fullängd igen. Den beskriver en djupt kvinnofientlig och fallosdyrkande konstvärld som curlar manliga konstnärer medan den motarbetar och förtalar kvinnliga. En värld där manlig galenskap tolkas som tecken på genialitet och kvinnors gränslöshet bestraffas. Den berör också hur maskbyten och lekar med könsroller faktiskt omskapar identiteter.
Romanens huvudperson är konstnären Harriet ”Harry” Burden. Efter att ha låtit sitt konstnärskap stå tillbaka för barn och framgångsrik (men otrogen) make samlar sig Burden efter makens död till ett livsverk. Likt oräkneliga män är hon övertygad om sin egen storslagenhet. Lika säker är hon på att hennes hittills uteblivna succé som konstnär har med hennes avsaknad av manligt könsorgan att göra. Projektet hon samlar all sin energi för att åstadkomma består av tre utställningar, där hon låter tre noggrant utvalda män ikläda sig hennes roll som verkens upphovsman: en ung enfant terrible, en färgad och homosexuell ”halvtransvetit” och en tredje redan kultförklarad manlig konstnärsstjärna. Precis som Burden anat blir samtliga av de tre utställningarna uppskrivna, i varierande grad. Hennes avsikt är att avslöja hur framgång underlättas när en kan ”skönja en kuk” hos avsändaren. Men Det Stora Avslöjandet uteblir, eftersom det negligeras.
För oss som följt Hustvedts författarskap känns mycket igen. New Yorks konstvärld utgjorde redan i makalösa "Som jag älskade" ett slags mikrokosmos. Och Hustvedt har flera gånger tidigare låtit sina karaktärer utforska masker och lek med könsidentiteter. Att väva in teoretiska inslag i fiktionen har också blivit ett typiskt Hustvedtskt kännetecken.
Det är fruktansvärt intelligent, Siri Hustvedt är sannerligen ingen jag frivilligt skulle ge mig in i en intellektuell duell med. Och eftersom ämnet för romanen lockar till en jämförelse kan en nämna att Hustvedts egen make, författaren Paul Auster, som hon under decennier plågats av att bli jämförd med och tvingats leva i skuggan av, för länge sen känns omsprungen.
Det är stor och säregen litteratur, som har stor chans att hamna högt upp i framtida feministiska klassikerlistor. Men det finns svagheter.
De cerebrala inslagen av teorier kring kvinnliga mentalpatienter som låg insprängda i "Som jag älskade" träffade mig som blixtrar. Skildringen av sorg är något av det vackraste jag läst. "Den lysande världen" berör mig inte på samma sätt, trots att jag som feminist i utkanten av en annan ängslig stads mediekretsar rimligen borde utgöra bokens målgrupp. Bokens svaghet är att historien känns för välregisserad. Hustvedt tycks i förhand ha skissat upp en exakt skiss över vad hon vill berätta i romanen och först därefter uppfunnit karaktärerna och intrigen. Jag tror att det är denna arbetsordning som gör att personerna i romanen ibland har svårt att lyfta över sina funktioner i romanens plott.
Ett lysande undantag är Burdens magtunge och bullrige mogenkärlek Bruno, som också har mycket lite med romanens intrig att göra. Skildringen av kärleken dem emellan tillhör romanens absoluta höjdpunkter.
"Den lysande världen" är trots detta en überintelligent och snudd på perfekt genomförd skildring av patriarkatet och könsmaktsordningen, och hur denna maktobalans hålls i schack med manligt våld. Marginalerna i mitt exemplar är söndermarkerade av utropstecken. Så varför då ens klaga, kan en ju fråga sig.
Mottagen: 30 september 2014
Anmäl textfel
