LitteraturMagazinets recension
av Kyss mej lycklig, Sofia Rapp Johansson
Rapp Johansson berör på djupet
Sofia Rapp Johansson slog igenom med den intensiva, såriga lyriska monologen "Silverfisken" för fem år sedan. En uppgörelse med – eller kanske snarast en extremt ärlig redogörelse för – den av pedofili och missbruk kantade uppväxten.
I senaste boken "Kyss mig lycklig" har berättarjaget vuxit upp och befinner sig i sina sena tonår.
Hon är så kär så kär så det nästan är överjordiskt. Han och hon. Älsklingen och gumman. Tillsammans i sin alldeles egna verklighet är allt så bra. Så mycket bättre än man någonsin kunnat önska sig. De har kärleken till varandra. Och till knarket. Men så länge de har ett källarförråd att sova i och lilla gummans kropp att byta in mot pengar så löser sig allt.
Jag läser "Kyss mig lycklig" och får svårt att andas. Den lyriska texten känner jag igen från de tidigare böckerna och självfallet kommer Märta Tikkanen vara en av de stående referenserna, men detta är så mycket mer på liv och död.
Det är inte fråga om ens tillstymmelsen till en utifrånbeskrivning.
Jag dras med till havets botten. Till helvetets mitt. Till infernos nedersta krets. Och det finns ingen tid att förlora. Från första meningen är jag med Sofia Rapp Johansson i hennes liv. Jag ser tillvaron genom hennes ögon. Jag tänker hennes tankar. Jag tycker att samhället, "soc" och alla jävlar ska lämna oss ifred!
Då plötsligt bryts textflödet av klipp ur journaler. Jag kommer upp för luft. Ser mig förvånat omkring och minns att jag har att göra med en tonårig, psykotisk och trasig flicka som säljer sex för att finansiera sitt missbruk.
Sekunden senare dyker vi tillsammans ned till den dyiga botten igen. Där nere vill vi glömma. Där, med drogerna och den lika trasige mannen vid vår sida finns kärlek och trygghet.
Jag kan inte hävda att jag förstår på riktigt vad det innebär att leva ett liv som detta. Det kan ingen som inte varit där själv. Men Sofia Rapp Johansson gör ett fantastiskt jobb med att ta med mig på en guidad tur i det helvete som hon levde i och trots allt såg som sin trygghet.
Hon skriver till synes snabbt och hetsigt. Hennes första bok fick kritik för att vara slarvigt skriven och i behov av mer redaktörsstöd av en del recensenter. Jag vet inte om jag håller med. Jag läser författarens blogg och möter vad jag antar är snabbt skrivna tämligen obearbetade texter, precis som det brukar vara i bloggosfären. De skiljer sig markant från det jag ser i böckerna. Tonen är en annan och ramen är inte lika strikt utan meningarna får svälla ut lite som de vill.
Genren ”baserat på en verklig händelse” har ju inte direkt hög status. Populär, javisst, men de litterära kvaliteterna brukar vara tämligen undermåliga. I alla fall då det handlar om en helt vanlig människa (läs icke-författare) som varit med om något uppseendeväckande som man vill dela med sig av.
Oavsett om det är den före detta fotbollsspelaren som erkänner ett liv i missbruk eller en pojke som vuxit upp under vidriga missförhållanden faller historierna platt om hantverket inte är av hög standard.
Rapp Johansson är inte bara en människa med trasig bakgrund. Hon är en författare. Hon vet vad hon gör när hon skriver. Hon bearbetar förmodligen sina texter både en och tio gånger innan hon låter dem gå en vända via redaktören. Detta räddar ”Kyss mig lycklig” från att bli en historia som visserligen är hemsk men som misslyckas med att beröra mig som läsare.
En dåligt förmedlad historia landar strax bredvid läsaren. Den blir aldrig upplockad utan betraktas en sekund innan man passerar vidare i sitt egna liv. En väl förmedlad historia landar i läsarens hjärta – så som denna gör.
Mottagen: 28 augusti 2012
Anmäl textfel
