LitteraturMagazinets recension av Bakom varje fönster bor ett hjärta, Soheila Fors
Hon ger de isolerade röst
Soheila Fors som själv varit förtryckt och misshandlad arbetar oförtrutet mot hedersvåld i Sverige. I hennes bok ”Bakom varje fönster bor ett hjärta” låter hon ett antal invandrade kvinnor komma till tals. Det är en bok som drabbar mig starkt.
Soheila Fors har grundat tehus för kvinnor runt om i Sverige och det skyddade boendet Saras hus. Hennes självbiografiska bok ”Kärleken blev mitt vapen” kom 2014.
Själv har hon konverterat till kristendomen, men hon betonar att hon känner många fina muslimska män som är bra för sina fruar. I boken får vi också stifta bekantskap med människor från andra hederskulturer än islam. Och i en berättelse kommer en kvinna till Saras hus och söker skydd för en man.
I förordet vädjar Soheila till läsaren att se de osynliga, de som kom till Sverige och blev isolerade. För det mest förbjudna fanns överallt. ”Vi kontrollerades med stängda dörrar, restriktioner och sparkar.” Hon skriver ”vi”, för hon var en av dem. De blev sjuka och skickades till läkare som de fick tala med genom en tolk som ofta var en främmande man. De tabletter de fick kunde inte bota ensamheten. I deras hemländer fanns grannar, systrar, döttrar, släktingar. I Sverige blev dessa invandrarkvinnor sina mäns ägodelar.
I ”Bakom varje fönster bor ett hjärta” är det lätt för mig att identifiera mig med dem som berättar. Deras levnadsförhållanden är väsensskilda från mina, men de finns i boken helt och fullt i egenskap av kvinnor. Deras kön är bestämmande för vad de råkar ut för. Jag brukar inte programmatiskt lägga ett feministiskt perspektiv på tillvaron men här är ett sådant mer berättigat än annars. Det går inte att komma undan.
Hedersförtrycket skiljer sig från annat kvinnoförtryck genom att det är accepterat av en grupp. Även kvinnor upprätthåller det. Våld mot kvinnor godtas inte under några förhållanden av det svenska samhället. En svensk man som misshandlar eller dödar sin kvinna kan aldrig få ett sådant beteende godkänt av andra svenskar. Gudrun Schymans uttalande om att också svenska män är talibaner är helt igenom falskt.
Boken är inte utan nyanser. Ett par kvinnor som haft förstående fäder har själva insisterat och valt fel man. Mahin är en av dessa. Det svåra i den gemenskap de lever i är emellertid att sådant inte går att rätta till. ”Vissa människors liv är som drivved som kastas upp på varje strand och dras tillbaka igen, som guppar i varje våg utan rot, utan mål och utan hem. Ett stycke drivved är jag, Mahin. Jag är 30 år och en plågsam historia utan framtid.” I denna angelägna berättelsesamling är språket inte sällan existentiellt, poetiskt och kraftfullt.
Mottagen: 16 oktober 2016
Anmäl textfel