LitteraturMagazinets recension
av Morgonrodnad : socialismens stil och mytologi 1871-1914, Stefan Arvidsson
Saklig uppspaltning av socialism
Stefan Arvidsson är författare och professor i religionshistoria. Jesper Nordström läser hans senaste bok "Morgonrodnad - Socialismens stil och mytologi 1871-1914".
Få ideologiska rörelser har spridits så snabbt över jorden som socialismen. Sedan mitten av 1800-talet har den inte bara satt djupa spår i politiken utan också haft en avgörande betydelse inom konst, litteratur, religion och livsåskådning. Många har beskrivit socialismens rationella sidor, men ingen rörelse blir mäktigt utan att sätta hjärtan i brand.
Så börjar baksidestexten till Stefan Arvidssons minst sagt matiga och mastiga bok "Morgonrodnad - Socialismens stil och mytologi 1871-1914". På sätt och vis är det ett behövligt komplement och spegelbild av numera klassiska Arne Ruth och Ingmar Karlssons "Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje Riket".
Det är ett känt faktum att yttersta högern och yttersta vänstern är de politiska ideologier som har det mest högspända och rusiga estetiska idealet och retoriken, det vore liksom inte lika lätt att få med sig folk upp på barrikaderna om det vore en reflekterande piprökare a la Torbjörn Fälldin i det pragmatiska mittfältet som försökte elda upp massorna.
Det bör i sanning nämnas att detta inte är en lätt bok, det är akademiskt finlirande och långsamt framåttågande, och för de som inte har seminariedeltagandets mentalitet i sig är bokens förtjänster nog främst att den benar upp begreppet socialism och visar på hur dess myter var mer än den sovjetiska socialrealismen.
Det fanns med andra ord fler fraktioner än den som mest skildrade svettiga arbetare med markerade hakor tågande mot horisonten, Arvidsson påvisar hur det även fanns mycket av en naturlängtan och närmast Rousseauskt inspirerad naturdyrkan. Personligen finner jag det mest fascinerande komplext och nytt att få veta att de religiösa ordenssällskapen – fler än frimurarna – ansåg sig som socialistiskt och här för Arvidsson nästan ett retorikteoretiskt resonemang i att nya rörelser måsta ta upp gamla stilfigurer och begrepp för att vinna nya anhängare, i detta fall lockades den borgliga liberalismen och dess anhängare med tal om att socialismen bara var en förlängning på liberalismens kritik av ärvda positioner i form av aristokrati.
Den sena viktorianska erans kulturpersonligheter såsom snickaren William Morris och Oscar Wilde lyfts fram som socialister och detta är mer än en form av "spela djävulens advokat", då det låg en komplex form av kritik av industrialismens fulhet och alienerande egenskaper hos dessa kulturpersoner, det är lätt att i alla fall se Oscar Wilde mest som en hedonistisk salongssprätt och frasmakare, men i hans texter om skönhet och konsthantverk ligger nått mer djuplodande; en svidande kritik av massproduktion och konsumtionshysteri.
Det är inte så mycket en kritik av slit och släp i fabrikerna och en förfäktande av att ligga på latsidan, snarare är det en tanke som sedan togs upp i invigningstalet för köpenhamnska fristaden Christiania : "Vi vänder oss mot arbetet och går till arbetet". D.v.s. vi vill arbeta, men småskaligt i våra egna verkstäder.
Han går även in på storstadens dubbla status inom den tidiga socialismen och det är väl närmast där vi befinner oss idag, en stadsvänster med sina balkonglådor, Christiania bikes och vurm för trängselskatt innanför tullarna.
Med Arvidssons bok får vi upp ögonen att vänstern aldrig varit homogen, men ändå kommer dess olika schatteringar åter. Vi har grönvänstern, vi har hantverksvänstern, vi har skattepolitiksvänstern. Konstigt nog verkar vi sakna en industriarbetarvänster, och det är ett rent statistisk faktum att LO-anslutna snarare lockas av Sverigedemokraterna. Förtjänstfullt nog går Arvidsson in på "minfältsfrågan" hur högern också lanserar en tanke om en sundare småskaligare värld, bortom industrialismens utsugande krafter.
Sverigedemokraternas exploatering av Astrid Lindgrens gulligare era, så att säga.
Jag nämnde innan att det är en tungrodd bok, men vill här motsäga mig själv en smula. Texten flyter fram smidigt och Arvidsson är närmast som en trädgårdsmästare eller lantmätare som bringar reda i ett material utan att egentligen driva en egen tes, den är lättläst på det vis att den inte är något dunkelt teoretiskt i stil med fransk poststrukturalism, och i dessa trolltider på Facebook är det en behövlig nyansering av det som vissa bara obildat klumpar ihop som "vänsterextremism".
Mottagen: 12 maj 2016
Anmäl textfel
