LitteraturMagazinets recension
av Att förlora och finna sig själv : Berättelser från terapisoffan, Stephen Grosz
En lågmäld protest mot KBT
Den brittiska psykoanalytikern Stephen Grosz skriver lungt och lättsamt om den långsamma terapiform som söker orsaker till beteenden. Varför gör människor som de gör?
”Se där vad en liten tant kan hitta på”, sa min terapeut till min förvåning en gång när jag hade berättat något som upprörde mig. Tror jag det var. I alla fall var det kul sagt, och överrumplande. Jag såg plötsligt en annan innebörd i det jag just hade berättat.
Jag tänkte på den perioden i mitt liv medan jag läste Stephen Groszs bok ”Att förlora och finna sig själv – berättelser från terapisoffan” (översättning: Ingmar Karlsson). Den innehåller precis vad man tror, patientberättelser från Groszs 25 år som psykoanalytiker i London, ett brett spektrum av tricks och märkligheter som vi människor kan lägga oss till med för att slippa komma i kontakt med smärtsamma känslor, minnen eller insikter.
Det är inte bara små tanter som kan hitta på, nej.
Stephen Grosz berättar liksom utan att lyfta på ögonbrynet om sina patienter (som han har avidentifierat, förstås). Det blir lättillgängligt och begripligt och, när de tillsammans har nystat upp var skon klämde, också logiskt varför folk beter sig som de gör. Som att den nioåriga Thomas var fullständigt ohanterlig, slog sönder saker och spottade Grosz i ansiktet under många, många terapeutiska möte eftersom han sörjde att han inte var som andra. Han fick gå i en annorlunda klass, hade inte skolväska med räkneböcker i, kunde inte spela fotboll. ”Min hjärna är trasig, den fungerar inte som hos andra människor Är inte det hemskt, hemskt sorgligt”, sa han till slut en dag och fick medhåll från Grosz. Det var väldigt sorgligt. De var tysta länge båda två, för båda behövde tid på sig att acceptera det ohjälpliga läget. Efter det upphörde Thomas spottande.
Som vuxen flyttade Thomas ut på landet och arbetar i vaktmästeriet i en släktings företag. Han ringer ibland och vill höra om Grosz minns honom och det de pratade om. Han får bekräftelsen igen, Grosz minns och vet hur det är ställt.
Inte alla klientberättelser i boken är så här speciella. Jag kommer på mig att undra varför Grosz skriver om en del av dem. Min gissning är att han utöver att sprida sina erfarenheter också lågmält protesterar mot den snabbare och billigare KBT-metoden, som blivit så populär och i och för sig hjälpt många. Det kan finnas skäl att titta bakom barnets vredesutbrott, flygrädslan eller spindelfobin, om ilskan eller skräcken kommer något annat som man inte vill ta i, tror jag att han menar.
Men det är bara vad jag tror.
Mottagen: 29 januari 2015
Anmäl textfel
