LitteraturMagazinets recension av Oktober i Fattigsverige, Susanna Alakoski

Alakoski tar steget fullt ut och lämnar ut sin egen självbiografiska historia

De korta byråkratiska uppgifter som skrivits angående familjens Alakoskis situation blir till en känslosam prosa när den kläs med författarens egna minnen av samma händelser"

Utifrån egna erfarenheter har Susanna Alakoski med tydlig skärpa beskrivit fattiga förhållanden i det välfärdsland som så många av oss tar för givet. I hennes nyutkomna dagboksbetraktelse ”Oktober i Fattig-Sverige” tar hon steget fullt ut och lämnar ut sin egen självbiografiska historia.

Efter succén med ”Svinalängorna” har Susanna Alakoski blivit en av de främsta nutida författarna att skildra det svenska klassamhället. I ”Oktober i Fattig-Sverige” jämför hon det samhälle hon själv växte upp i med det Sverige som ännu 2012 låter människor bo på gatan.

Det sjuder av tankar, reflektioner och associationer när Alakoski under 31 dagar i oktober går igenom journalanteckningar från olika sociala myndigheter som rör henne och resten av familjen. De korta byråkratiska uppgifter som skrivits angående familjens Alakoskis situation blir till en känslosam prosa när den kläs med författarens egna minnen av samma händelser. Faderns alkoholmissbruk och misshandel av modern, Susannas placering i familjehem, broderns narkotikamissbruk och kriminalitet undersöks, analyseras och sätts in i klass- och könsperspektiv. Det blir så tydligt hur det personliga också är politiskt och ingår i ett större socialt sammanhang. ”Oktober i Fattig-Sverige” handlar inte bara om Susanna och hennes familj utan också om socialsekreterare, lärare, poliser, kontaktpersoner och andra som bidragit till berättelsen med sina ord och handlingar.

Hur skriver man självbiografiskt och hur mycket fiktion innehåller skildringen av verkligheten? Litteraturen har en självklar plats i denna biografi, dels i form av citat från andra böcker som skildrat fattigdom och klassamhälle, men också när Alakoski reflekterar kring sitt eget skrivande. Det blir nästan en form av metaberättande när författaren resonerar om den självbiografi som hon håller på att skriva. Vad ska rymmas i en biografi som inte bara handlar om en själv utan om andras liv? Kan man skriva om allt och vilka redogörelser tjänar bokens syfte?

För visst finns det ett större syfte med denna bok. Susanna Alakoski är uppfordrande och kräver att läsaren ska känna solidaritet med människor som befinner sig i liknande situationer som de hon själv har upplevt. Hon skriver att det främst är medelklassen som kommer att läsa boken, en medelklass med privilegier och som i stor utsträckning har tappat klassperspektivet. Jag tänker att hon har rätt. När regeringen låter människor bli utförsäkrade och socialdemokratiska ledare hellre pratar om affärsplaner än om barnfattigdom är det knappast underklassen de vänder sig till.

Den moderna fattigdomen visar samma symptom som tidigare, Alakoski skriver;

”Fattigdom är att inte ha talan, inflytande. Att inte tro på att man kan förändra sin situation, att man inte kan få det bättre fast man jobbar. Det är att leva i armkrok med hopplösheten. Man är fattig, man jobbar för låg lön, man förblir fattig.”

Men allt oftare får den andra förklaringar än de socioekonomiska. Vi är så vana vid att göra egna val i olika sammanhang att till och med hemlöshet kan ses som något självvalt. Psykiska besvär, som kanske ofta är symptom på eländet, blir till en enkel förklaring som dessutom kan medicineras. Om familjer från underklassen har namn med utländsk klang, söker man hellre orsakerna till fattigdomen i den etniska eller kulturella bakgrunden. Man gör fattigdomen mer politiskt bekväm genom att lägga skulden, och skammen, på de fattiga människorna. På det sättet kan man fortsätta bidra till de ökande klassklyftorna som skapar motsättningar i samhället.

Susanna Alakoski visar både personligt engagemang och litterär finess när hon ger uttryck för den ilska och vanmakt som många känner inför orättvisorna.

Mottagen: 24 oktober 2012

Anmäl textfel