LitteraturMagazinets recension
av Så långt vi kan följas, Susanna Martelin
Inkännande om sorg och vänskap
Susanna Martelin vann Lilla Augustpriset 1998 för novellen "Att frigöra en fjäril". Hon är lärare på skrivutbildningar och romandebuterar nu med "Så långt vi kan följas".
"Så långt vi kan följas" handlar om Alex och Krzysztof som har varit bästa vänner sedan högstadiet. Nu är de i början av tjugoårsåldern. Krzysztof är fritidsledare och sysslar med fotografering på fritiden, Alex arbetar med hästar. Deras vänskap är så stark att de ser varandra som bror och syster, men de verkar fria från syskonrivalitet. Så händer det ofattbara, otänkbara. Det som man ofta tänker att det "inte kommer att hända mig", och Alex liv skakas om i grunden.
Hur går man vidare efter att ha förlorat en älskad människa? Döden är ganska frånvarande i vårt offentliga samtal. Det är kanske inte så konstigt, vi lever i en förhållandevis trygg värld, i ett fredligt land med god folkhälsa. När Alex går på Krzysztofs begravning är det den första begravning hon har varit på. Eftersom hon levt ett skyddat liv blir chocken efter förlusten desto större. Men sorgen är nog sig lik vilken tid och vilket land man än bor i och Alex kämpar med saknaden.
Minnesglimtar efter Krzysztof och deras uppväxt tillsammans blandas med beskrivningen av livet här och nu. ”Så långt vi kan följas” är en inkännande skildring av sorg och vänskap.
Mottagen: 4 maj 2017
Anmäl textfel
