LitteraturMagazinets recension
av Svartstilla, Susanne Skogstad
Med rätt att sörja
Norska Susanne Skogstad föddes 1993. Hon debuterar med "Svartstilla", en roman om en änka som efter sin makes bortgång försjunkit till ett stadium av svartstilla. Cilla Naumann har översatt en roman om saknad, sorg och den stora kärleken.
Susanne Skogstads änka har tre vuxna barn, i övrigt vet vi inte mycket om henne. Vi vet inte hur länge hon har varit änka, vad hon heter eller hur gammal hon är. Hon inte bara sörjer, utan hänger sig alldeles åt sorgen. Med kraftiga bentag dyker hon hårdnackat ner i djupet. Hon vill inte komma över, vill inte lära sig att leva med sorgen. Hon vill precis hela tiden leva i sorgen, låta sig uppslukas av den, och hon vill göra det ifred från de vuxna barnen som inte bara förlorat sin pappa utan också den mamma som hon varit.
Barnen kommer med förslag på hur ska gå vidare, men att gå vidare är inget alternativ. Med en slags barnslighet vägrar hon att acceptera sin makes död, helt enkelt för hon inte vill att han ska vara död. Hon famlar efter honom, ser honom ibland i korta glimtar - ett bortglömt fotografi, ett föremål, en gest.
Jag tror att alla som någon gång har förlorat någon fullständigt kan förstå änkans inställning, och det är Skogstads inlevelseförmåga som imponerar, både gestaltningen av sorgen och porträttet av den äldre kvinnan. Språket är dessvärre uppstyltat och högtravande och jag tror inte det är översättningen det är fel på. Meningarna är korta och romanen liknar tidvis en lång, lång dikt. Det är inte händelselöst, men tempot liksom sackar när styckena stympas och läsflödet uteblir. Kärleksskildringen är ensidig och vacker, och även om jag tycker att den är för stilistisk tror jag att "Svartstilla" säkert kan skänka den tröst åt andra som huvudpersonen själv vill vara utan.
Mottagen: 19 oktober 2019
Anmäl textfel
