Recension
av Brev till Prinsen av Mogadonien, Suzanne Brøgger
Samtidsanalyser av ett Danmark i förfall
Jag får Suzanne Brøggers nya bok "Brev till prinsen av Mogadonien" i min hand och blir genast oerhört peppad. Framsidan pryds av en bild på den oerhört coola författarinnan iklädd stor hatt, leopardmönstrad kappa samt likaledes djurmönstrat – svärd? Nej, det är ju ett paraply.
Hur som helst får jag rysningar av välbehag och känner at detta kommer bli en resa vi gör tillsammans, Suzanne och jag. Hon får ta täten och hugga oss en väg genom den sömniga samtiden och jag ska med glädje följa henne i spåren.
Jag känner mig dessutom ganska insatt när jag inte behöver kolla upp att mogadon är en starkt sömnmedel. Det här kommer bli bra. Det här kommer att bli en odyssé genom det avdomnade människosläktets fortlevnad i en allt mer ytlig värld. Och det blir det ju, kan man säga.
Fru Z skriver brev till prinsen av Mogadonien efter att på en av hans fantastiska baler blivit av med sina örhängen. Ett par örhängen som kanske egentligen inte är särskilt viktiga i det stora hela annat än att tjäna som en slags spänningshook, en av alla de quickfixes dagens människor verkar behöva för att orka.
Fokus ligger på fru Z (alltså Brøggers) samtidsanalyser av ett Danmark i förfall. Ett land där intellektet är ersatt av yta, ouppfostrade barn och bibliotek som inte längre (herrgudminskapare) köper in böcker.
Det är ett par saker som gör att denna roman inte landar helt väl hos mig. Brevformen har aldrig varit en favoritgenre. Det krävs så oerhört mycket för att en envägskommunikation ska dra med mig på riktigt. Dessutom uppfyller inte Suzanne mina naiva drömmar om den äldre författarinnans överlägsna lugn och visdom. Hon är helt enkelt lite för högdraget gnällig.
Men det absolut viktigaste är nog att jag känner mig lite puckad. Jag menar, det är Suzanne fucking Brøgger! Smart, cool, intelligent. Det är uppradande av en massa kulturspersonligheter och nutidsdanskar, som jag inte känner till. En himla massa fina ord som jag inte kan fullt ut. Andra som ska recensera romanen är analyserande, välutbildade människor som Ann Heberlein. Jag känner helt enkelt mindrevärdeskomplex, slår ihop boken och kryper tillbaka under täcket med min påse lösgodis och försjunker i ett gammalt nummer av Elle. Jag återkommer när jag pluggat in ännu ett par högskolepoäng.
Mottagen: 31 augusti 2012
Anmäl textfel
