LitteraturMagazinets recension
av Hon, han och döden, Sven Wollter
Sven Wollters romandebut sprudlar av lekfullhet
När Sven Wollter romandebuterar är förväntningarna höga. "Hon, han och döden" är en varm och oväntat lekfull berättelse, om den livslånga kärleken och det oundvikliga slutet.
– Du undrar väl vad jag är för en som kommer farande på cykel i denna öde trakt. Och hur jag har kommit hit. Det enda jag vet säkert är att jag har en hjärntumör och att jag tog en buss utanför sjukhuset i Uddevalla och att den stannade här nånstans...
En man får beskedet att han har cancer. Utanför sjukhuset kliver han på en buss som tar honom till en plats där ingenting överensstämmer med verkligheten. Där helt andra lagar tycks gälla. Kvar lämnar han sin hustru, som efter bästa förmåga försöker kommunicera med honom. Till sist inser hon att hon måste följa efter honom.
Det äkta paret spelar huvudrollerna i denna besynnerliga historia, tillsammans med nya och gamla bekantskaper: en man som kallas Big Foot och en annan vid namn Gérard Philipe. Och från ovan betraktar en mås alla skeenden, i en alldeles särskild biroll.
Att Sven Wollter romandebuterar vid 82 års ålder har knappast undgått någon, och det var med höga förväntningar jag började läsa. Som tur var behövde jag inte bli besviken. Sven Wollter slår mig faktiskt med häpnad! "Hon, han och döden" är en varm, hjärtlig och trösterik berättelse, olik något jag tidigare läst. Om stora ämnen, som borde vara svåra att beskriva men som med Sven Wollters ord ter sig som det mest självklara i världen. Den omistliga kärleken och den ofrånkomliga döden.
Språket är barnsligt och moget på samma gång, hur det nu går till. Handlingen kretsar kring liv och död, pendlar mellan nutid och dåtid, och rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Att leka med sådana motsättningar är ett spännande grepp. Och faktiskt känns det som att det är just det Sven Wollter har gjort, lekt fram en bok. Experimenterat med ord, prövat vingarna som skönlitterär författare. Och nog bär de.
Humorn är ett påtagligt inslag i "Hon, han och döden". De små säregna utsvävningarna här och där i boken förgyller läsupplevelsen. Exempelvis får vi en utförlig beskrivning av hur man tillagar anka på bästa sätt (penslad med honungsvatten) och serverar den (med färsk gurka, förvälld purjolök och hoisinsås), och hur kysstekniken skiljer sig åt mellan äldre par och yngre (tungan spelar en mindre roll). Ibland kan dock dessa avstickare ta fokus från den verkliga berättelsen, som är fängslande nog. Och de många meningarna och replikerna på franska gör att jag ibland tappar intresset för en kort stund, eftersom min franskakunskaper inte är vad de borde.
Men många är de guldkorn till scener som får mig att le för mig själv. Som exempelvis när mannen i berättelsen resonerar kring livet efter döden, och berättar om sin frus uppfattning att liv är energi och att energin är oförstörbar:
Men det har jag lite svårt att tro på. Fast det vet hon inte om. Det är den enda hemlighet jag har för henne. Det och att jag egentligen håller på GAIS. Hon håller på Blåvitt.
Att under ett helt liv tillsammans ljuga för sin käresta om vilket lag man håller på, om inte det är kärlek så säg. Lite senare är dock allvaret tillbaka, i en av de vackraste beskrivningar av livet efter döden jag någonsin stött på, och som vittnar om den konstnärssjäl som ligger bakom det. Ett stycke som tål att läsas om och om igen:
Ja, jag tror alltså på ett liv efter detta, men som en osynlighet jag ska göra min kvinna havande med. Jag ska dö och i själva dödsögonblicket ska jag tränga in i henne och stanna där för alltid.
Eftersom huvudkaraktärerna ända till precis i slutet saknar namn blir berättelsen än mer universell, och skulle kunna handla om vem som helst som någonsin älskat så som paret i boken. Den är universell också för att den handlar om det mest basala, vårt förhållande till döden. Döden, som alltid finns närvarande i livet. Vetskapen om den, tankarna på den. Rädslan.
Ja, jag är faktiskt smått förbluffad över vad Sven Wollter har lyckats åstadkomma. "Hon, han och döden" är ett original. Det är en sprudlande berättelse full av överraskningar, där inget är vad det tycks vara och fysikens lagar omprövas. Det är svårt att sätta fingret på vad som gör en författare till en författare. Men, det är en sak att skildra skeenden och en annan att berätta historier sprungna ur en äkta kärlek till själva berättandet. Sven Wollter är en historieberättare. Och jag ser fram emot fortsättningen av hans författarskap.
Mottagen: 18 mars 2016
Anmäl textfel
