Recension
av Colombes granne, Tatiana de Rosnay
Psykologisk spänningsroman om frigörelse och självförverkligande
Den nya lägenheten verkar perfekt, liksom grannskapet. Det går nästan misstänkt snabbt när Colombe och hennes familj kan flytta in nästan innan visningen är klar. Colombe jobbar för ett förlag och har bland annat uppdrag som spökskrivare åt kändisar som vill ge ut sin egen historia som bok. Egentligen vill hon skriva sin egen roman, men saknar både tid och självförtroende. Eftersom hennes man Stéphane ofta är på tjänsteresa får hon ta hand om hemmet och de båda barnen Oscar och Balthazar.
Efter en tid i den nya lägenheten börjar grannen ovanför, en läkare som Colombe inte har träffat, spela Rolling Stones på hög volym på nätterna. Det verkar som om han medvetet försöker störa nattsömnen för henne då hennes man inte är hemma.
Boken är en spänningsroman, men handlar också om en kvinna som börjar tvivla på sig själv och den situation hon befinner sig i. Hon som alltid varit en pålitlig skribent börjar nu missa deadlines och möten. När hon börjar fundera över sitt förhållande till Stéphane blir hon frustrerad då hon får ta ansvaret för både familjelivet och samlivet. Sömnbristen och känslan av misslyckande gör henne sårbar och barnen oroar sig för hennes beteende. Frågan är om hon på egen hand kan lyckas med att ta kontroll över sitt liv, för att slippa terrorn från övervåningen och beroendet av sin man.
Redan i första kapitlet när Colombe gömmer sig under en säng infinner sig spänningen för att sedan byggas upp i takt med Mick Jaggers sång. Känslan av att vara övervakad och att vara utsatt i sitt eget hem är effektiv för att skaka läsaren. Colombe får själv känslan av att vara en del av Hitchcocks "Fönstret mot gården" och hon befinner sig verkligen i en utsatt position. Instängd och bevakad blir hon allt mer desperat och tvingar sig själv att ta tag i sin situation. Det är också då som jag tycker att berättelsen lyfter och upplösningen blir en riktig bladvändare!
Mottagen: 10 juni 2012
Anmäl textfel
