LitteraturMagazinets recension
av Varje dag är tjuvens dag, Teju Cole
Teju Cole tar fasta på detaljerna
Men en fotografisk blick skapar Cole en nyanserad skildring av Nigera.
"Varje dag är tjuvens dag" handlar om Afrikas jätte.
En man återvänder till Nigeria efter femton års exil i New York. Han lämnade Nigeria som barn men återvänder mer lik en orolig förälder.
Landet är ett av världens mest befolkade länder, nyligen demokratiserat och beräknas att bli en av världens största ekonomier inom några decennier. Den ej namngivne berättaren, kanske författaren Teju Cole själv, observerar ett land i förändring. Oftast i positiv riktning men det finns också många barnsjukdomar. Värst av alla: korruptionen.
"Varje dag är tjuvens dag" känns lika mycket som en roman à clef som ett journalistiskt arbete, ett sorts resereportage där läsaren får en inblick i allt från ”yahoo yahoo’s”, unga studenter som försöker dryga ut sin ekonomi genom att skicka svindlarmail till Europa, till vanliga medborgare som accepterar den allomfattande korruptionen i landet med en axelryckning och ett ”det är som det är”.
Den tydligaste konflikten mellan landets modernisering och dess korrupta sår efter kolonialtiden presenteras i de första sidorna. På Nigerias ambassad i New York försöker berättaren att förnya sitt pass och blir tvungen att muta en tjänsteman bredvid en "hjälp oss att bekämpa korruptionen"-skylt.
Det är just där romanens starkaste tema presenteras. "Varje dag är tjuvens dag" handlar om konflikter, inte bara i Nigeria, utan även i Teju Coles blick på sitt födelseland. Berättaren, liksom författaren själv, är efter sin tid i New York mer bildad och välbeställd än den enorma majoriten av landets invånare och han är plågsamt medveten om att han inte är förberedd på att hantera en stad som han ständigt måste vara vaksam mot. Samma stad som han en gång kallat sitt hem.
Berättaren besöker affärer, restauranger, museum och konserthallar. Under den putsade ytan finns i alla instanser människor som anpassar sig efter korrupta tjänstemän, kriminella och djupa klasskillnader. Hans observationer av landets största stad Lagos är således ofta mycket kritiska, men på ett sätt som bär vittne till att han älskar sitt barndomshem. Lika mycket som han längtar tillbaka till New York kan han inte låta bli att lockas av en känsla att det är samma stad han en gång föddes i. Berättaren kan inte titta bort om han så ville det. Så han observerar.
Teju Cole är fotograf (några av hans fotografiska verk finns utspritt mellan romanens sidor) och det är med en fotografs sinne han skriver på ett sätt som tar fasta på detaljerna som gör skillnad. Det är nyanserat. Det är att ta det goda med det onda. Ska man beskriva det med ett ord så är det empatiskt.
Mottagen: 25 mars 2015
Anmäl textfel
