LitteraturMagazinets recension
av Sent på dagen, Tessa Hadley
Tät relationsroman där vemodet får ta plats
Tessa Hadley har sex romaner och tre novellsamlingar bakom sig. Hon bor i London, skriver litteraturkritik i The Guardian och undervisar i kreativt skrivande.
"Sent på dagen" handlar om Christine och Alex, Lydia och Zach. Fyra ungdomsvänner som blivit två gifta par som fortsatt att umgås genom livet och som sett varandras barn växa upp. Christine är konstnären som fortfarande väntar på ett riktigt erkännande, medan storleken på hennes tavlor bara krymper. Alex är hennes kraftfulle man, den vars bekräftelse andra söker. Lydia är Christines mer lättsinniga och svårfångade bästa vän och Zach, Lydias make, var den mest framgångsrike i kvartetten.
Det som måste ha varit en pålitlig och på sitt sätt ganska harmonisk tillvaro för de båda familjerna skakas om i bokens första kapitel när den fasta telefonen i övervåningen ringer och Christine springer upp för att svara. Det är Lydia som ringer från sjukhuset. Zach har blivit dålig, nej - han är död. Och han har lämnat Christine, Alex och Lydia ensamma.
Vissa böcker upplevs nästan som filmer, med miljöer och handling som är i ständig rörelse. "Sent på dagen" kan nog sägas vara mer av en teaterpjäs. Boken utspelar sig i mångt och mycket mellan de respektive hemmens fyra väggar och till och med barnen är i det närmaste bara biroller. Kapitlen är härligt långa, och utan att kokettera tar sig Tessa Hadley in under skinnet på de tre som blivit kvar. Översättare är Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som även översatte "Syskonen" häromåret, Hadleys första bok på svenska. Svensson serverar nu åt läsaren en ny bok att njutningsfullt sätta tänderna i.
Ingen av bokens huvudpersoner är egentligen gammal, men de har onekligen mer liv bakom än framför sig. De utflugna barnen är drygt tjugo, ungefär samma ålder som Christine och Lydia själva var i när de träffade de lite äldre männen. Det sägs ibland att människor är alla sina tidigare åldrar samtidigt, och vi möter Christine, Lydia och Alex även som unga. Ett lågmält vemod, utan nostalgiska bojor, genomsyrar romanen. I likhet med bokens Christine är det inga stora penseldrag Hadley ägnar sig åt, utan detaljerna som bygger upp helheten.
Mottagen: 19 september 2019
Anmäl textfel
