LitteraturMagazinets recension
av Andromeda, Therese Bohman
En pärla i bokhösten
Therese Bohman har visat sig vara en fin stockholmsskildrare i romanerna “Den andra kvinnan” och “Aftonland”. Också när jag läser hennes senaste, “Andromeda”, går tankarna till Hjalmar Söderberg. Bohmans prosa är stämningsfull med inslag av vemod. Och det är kring själens obotliga ensamhet som historien rör sig.
“Andromeda” består av två jag-berättelser. I del 1 för en ung kvinna talan. Hon går en förlagsutbildning och får praktisera på det ärevördiga Rydéns. Där upptäcks hon av Gunnar som är litterär chef och vars skötebarn är klassikerserien Andromeda. Han tar henne under sina vingar. När det uppstår ett vikariat som redaktör blir det hennes. I del 2 får Gunnar ge sin version av den själarnas gemenskap han fått med den mycket yngre kvinnan.
Gunnar tar varje torsdag med sig sin redaktör till Bakfickan på Operakällaren. Där beställer han in en iskall flaska Chablis som de delar på. De säger att de ska på möte till de andra. Och visst samtalar de om litteratur men på en nivå som lyfter från vardagens kommersiella överväganden. En yrkesgrupp som Gunnar föraktar är “räknenissarna”. Bland recensionerna ogillar han förutom de negativa de som är positiva av fel anledning, på grund av en tendensiös eller ideologisk läsning. Han är gammaldags.
Eftersom Gunnar är äldre och närmare döden blir hans berättelse mer vemodig. Sorgen över det som inte blev sagt känns. Sent i livet hände något viktigt. Allt var rent mellan honom och den unga. Ingen av dem utnyttjade den andra.
I “Andromeda” får längtan sitt svar i ett äkta möte. Romanen handlar också om den stora litteraturen, de bestående konstverken och vad de ger oss, om ett vackert liv fyllt av innehåll. Att Therese Bohman är konstskribent är lätt att se i den sköna prosan. Bokhösten har bara börjat, men jag är säker på att “Andromeda” kommer att höra till det bästa den kommer att erbjuda.
Mottagen: 12 september 2022
Anmäl textfel
