LitteraturMagazinets recension
av För vad sorg och smärta, Thom Lundberg
Sjunn pre miro - är det sant att vissa saker aldrig ändras?
Thom Lundbergs debut "För vad sorg och smärta" fångar dubbelheten i att tillhöra en romsk minoritetsgrupp. Ett viktigt bidrag till debatten om romers situation idag, skriver Gunilla Ståhlberg.
Å ena sidan: mustiga historier, vemodiga sånger, traditioner, marknader, vackert hantverk, glädje och lojalitet bortom den egna familjens gränser. Å andra sidan: blodiga fejder, utanförskap, fattigdom, smuts, alkoholism, misshandel och ständiga övergrepp från myndigheterna. Thom Lundbers bok "För vad sorg och smärta", med titeln hämtad från en traditionell romsk visa, är en utvecklingsroman som fångar dubbelheten i att tillhöra en romsk minoritetsgrupp.
Genom berättelsen får läsaren följa den unge Olofs väg från barn till vuxen från det att familjen jagas bort av en folkmobb i Jönköping 1948, till deras försök att slå sig ner och försörja sig i det lilla halländska samhället Siltebruk. Under berättelsens gång nystas familjens historia upp: mamman med sin vackra sång och rötter i Norge, pappan med oklar barnhemsbakgrund vars enda bevis för den romska identiteten är en vackert snidad kniv som kommer att spela en viktig roll för händelserna i romanen om Olof.
Att huvudpersonen heter Olof och att detta således är "Romanen om Olof" leder förstås tankarna till Eyvind Johnsons roman med just den titeln. Författaren skriver själv i bokens efterord att han har inspirerats av olika arbetarförfattare. Precis som i arbetarromanerna drömmer Olof om att få del av det goda i samhället och slippa fattigdomen, men istället för att göra upp med sin arbetarbakgrund kämpar Olof med att förhålla sig till sina romska rötter. Vid ett tillfälle hamnar han i ett bibliotek i en fin läkarvilla och blir både förstummad och fylld av längtan efter ett annat liv. Men, konstaterar han, vem har hört talas om en romsk läkare? Friheten att välja sitt liv finns inte samtidigt som Olof faktiskt gör medvetna val och strävar efter att bryta den onda spiral familjen har hamnat i.
Skildringarna av det kringflackande livet och de smått otroliga berättelserna som med tiden vuxit till legender får mig också att tänka på en annan muntlig berättartradition fylld av fantastik som skildras i Isaac Bashevis Singers "Trollkarlen från Lublin", men till skillnad från hos Singer är berättelserna hos Lundberg fullständigt oromantiserade. Som läsare anar man mer än upplever den mystik och magi som finns i det muntliga berättandet. Skrönorna berättas mycket sakligt och deras roll är snarast att vara något Olof förhåller sig till när han brottas med sin identitet; Berättelsernas roll för formandet av identiteten är ett återkommande tema i romanen. Det är lite synd att magin saknas men kanske är det författarens avsikt att inte romantisera eller ge romerna mer av den mystiska aura som genom historien kan ha bidragit till utanförskapet. Då och då åtföljs de våldsamma delarna av berättelserna av konstateranden som att "våld föder våld" och att kränkningar och övergrepp kan leda till både missbruk och kriminalitet. Så blir berättelserna en del i det som är romankaraktären Olofs bearbetning av sin egen historia.
En av styrkorna med romanen är de insprängda orden och ibland hela meningarna på romani. De romska orden är inte enbart en krydda, eller något som i sämsta fall hindrar läsningen: de bidrar till att förflytta läsaren till 1950-talets romska liv och göra fiktionen starkare. Ändå lyfter inte romanen riktigt. Möjligtvis har det med den väldigt traditionella berättartekniken att göra: en kronologisk berättelse med ett konsekvent allvetande perspektiv. För att romanen ska krypa under huden skulle det kanske behövas något som bryter detta.
Genom romanen får vi oss en hel del romsk historia till livs - allt ifrån förvisningen av svenska romer till Finland, rädslan för nazisterna, kravallerna i Jönköping, tvångssteriliseringarna, tvångsomhändertagandena av barn och registreringarna. Kvar efter läsningen dröjer sig flera frågor: hur behandlar Europa och Sverige sina romer idag? Hur kan man underlätta för en minoritetsgrupp att leva på samma villkor som andra och samtidigt bevara sin kultur? Hur undviker man att människor hamnar i utanförskap på grund av t.ex. sitt ursprung? Det finns flera aktuella exempel på att förtrycket mot romer uppmärksammas men också att kulturen uppvärderas. Dokumentärfilmen om Katarina Taikon är ett, utgivningen av en gemensam ordbok för de olika varianterna av romani ett annat. Romanen "För vad sorg och smärta" är ett utmärkt och viktigt bidrag till detta!
"Sjunn pre miro" – "Vissa saker ändras aldrig", är en återkommande replik. Men måste det vara så?
Mottagen: 5 februari 2016
Anmäl textfel
