LitteraturMagazinets recension
av Tove Jansson : arbeta och älska, Tuula Karjalainen
Matig biografi om en djärv banbrytare
Den nya biografin om Tove Jansson är föredömligt välskriven. Sällan har det varit så lustfyllt att läsa en biografi.
Tuula Karjalainens biograi ”Tove Jansson”, nu till svenska av Hanna Lahdenperä, är ordentligt dokumenterad utan att belasta läsaren med onödiga fakta. Tillvägagångssättet är genomskinligt och Karjalainen går kronologiskt till väga – även om hon också följer viktiga teman som underrubrikens ”arbeta och älska”. De orden utgör för övrigt Tove Janssons valspråk och det är produktivt att välja dem som utgångspunkt för biografin. Det finns mycket dynamik mellan orden.
Tove Jansson föddes in i en konstnärsfamilj i Helsingfors för hundra år sedan. Hon kom att nästan uteslutande leva i en finlandssvensk miljö. Helsingfors har sedan dess blivit mer finskt. Hennes far var den ”riktiga” konstnären i familjen. Han var bildhuggare. Tove har skrivit en bok om sin far, ”Bildhuggarens dotter”. Modern var illlustratör och hade uppdrag som drog in en jämnare inkomst till familjen.
Jansson föddes 1914, under första världskrigets första år och kom senare att genomleva det finska vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941-1944. Karjalainen tar inte upp särskilt mycket av krigens elände. Men vi får veta att fadern skadades i inbördeskriget 1918 och att dagarna under krigen gick åt till att oroas över vänner och bröder som var ute i strid. Skulle de komma tillbaka levande? Chauvinismen var stark i Finland denna tid, och man dyrkade sina hjältar. Tove Jansson var verksam som illustratör på eller nära det förbjudnas gräns. Hon gjorde satiriska teckningar av Hitler och Stalin och intog en pacifistisk hållning.
Finland blev hårt drabbat av krigen. Efter andra världskrigets slut skickade en väninna i USA förnödenheter till Toves familj. Själv gjorde Tove en resa till släkt i Stockholm. Hon njöt i fulla drag av att vandra på gatorna i en stad som inte varit med i kriget, kika in i skyltfönstren och handla kläder för de pengar hon hade med sig.
Tove Jansson skaffade sig en gedigen utbildning på flera konstskolor. Måleriet kom att bli hennes gebiet. Det var det hon ansåg som sin riktiga uppgift, även om Mumintrollens illustrationer och texter kom att ta mycket av hennes tid – ja, alltför mycket. I ett läge när hon hade skrivit ett flerårigt kontrakt med en engelsk tidning var hon nära att kräkas över trollen.
Karjalainen har varit chef för två finska museer och är en utmärkt ciceron när det gäller Tove Janssons konst. Karjalainen menar att Tove Jansson nog var lite konservativ i mötet med de abstrakta strömningarna. Hon var en sådan som stod fast vid sina egna övertygelser och inte så lätt drogs med. Men hon hade viktiga utbyten med sina manliga konstnärskolleger och älskare.
Tove verkar ha haft lätt att bli förälskad, och hon förblev vän med männen när det erotiska förhållandet tagit slut. En nackdel kunde dock vara, enligt henne själv, att hon beundrade dem lite väl mycket. Då fick jämställdheten stryka på foten. Vanni, Tapiovaara och Wirtanen, som hon var tillsammans med, hade en vilja att påverka hennes åsikter och värderingar.
Och friheten var mycket viktig för Tove Jansson. Den egna ateljén var som det egna rummet för Virginia Woolf. Den skulle hon under inga omständigheter avstå ifrån. Arbetet kom först.
1946 träffade Tove Vivica Bandler och blev djupt förälskad. Hon såg det inte som att hon var homosexuell utan trodde att denna känsla aldrig skulle komma att omfatta någon annan kvinna. Tove fick uppleva stora besvikelser. Hon var inte den enda i Vivicas liv. Men de kom livet ut att samarbeta professionellt. Vivica var teaterregissör, och berättelser om Mumintrollen kom att sättas upp på scenen.
Det blev Tuulikki Pietilä som blev Toves livskamrat. De träffades vintern 1956. Alla har vi väl sett bilder från deras samvaro i den pyttelilla stugan på den pyttelilla ön Klovharun. Båda var de händiga och levde i ett med naturen. De fiskade och täljde rekvisita till Mumintrollen. Båda var de konstnärer, Tuulikki grafiker. De kom också att få ett stort gemensamt intresse i att filma.
Förhållandet till en kvinna blev mer avslappat. Deras verksamheter kom inte att inkräkta på varandras. De behöll sin självständighet. Men det fanns känslomässiga störningar. Tove Jansson stod sin mor Ham mycket nära. Det förefaller ha varit nästan symbiotiskt. Det skapade svartsjuka mellan Tuulikki och Ham. Mellan dem fick Tove navigera.
Tove Jansson var kanske inte i sin konst men i sitt liv en djärv banbrytare. Hon levde i förhållanden med män utan att vara gift och hon kom att älska kvinnor. Det sistnämnda var inte helt okomplicerat. Homosexualitet var ett brott i Finland fram till 1971 och sjukdomsstämplat ända fram till 1981. När Vivica och Tove träffats strax efter kriget fick de använda kodord för sin kärlek.
Annars har Tove Janssons sexuella läggning tagits emot naturligt både av henne själv och omgivningen. Konstnärskretsarna var väl också en gynnsam miljö. Man kan säga att hon var både öppen och hemlig. Hon och Tuulikki deltog i officiella tillställningar. De var det första lesbiska paret som anlände till presidentens självständighetsfest tillsammans.
I biografin återges många av Toves målningar och illustrationer, även privata foton. Jag blir förtjust i hennes färgglada måleri. Karjalainen lotsar oss också genom Muminvärlden. Mumindalen tillkom under kriget som en tillflyktsort. Efter farliga och våldsamma skeenden kom trollen tillbaka till sin idylliska dal. Motsvarigheter finns i Toves värld. Hon själv är mycket av Mumintrollet, mamman hennes mor, Too-tikki är Tuulikki.
Det har sällan känts så lustfyllt att läsa en biografi.
Mottagen: 2 februari 2014
Anmäl textfel
