Du måste läsa för ditt barn!
Du måste läsa för ditt barn. Du har läst i tidningen att Sverige sjunker i Pisa-mätningarna med avseende på bland annat läsförståelsen. Förklaringarna till detta är många, men en av anledningarna är enligt läsforskaren Caroline Lidberg att vi inte har någon tradition av att föra textsamtal i skolan. Hon menar att eleverna tidigt knäcker läskoden, men att de vid fjärde och femte klass tappar i textförståelse eftersom de inte har någon uppövad förmåga att ställa frågor till texten och läsa mellan raderna. ”Vi har ingen som helst tradition av att föra textsamtal” hävdar hon i det senaste numret av Lärarnas Tidning (1/14). Därför har eleverna svårt att ta till sig texterna när de blir längre och mer krävande.
Det är just därför du ska läsa för ditt barn från tidig ålder. Du ska läsa och du ska fråga. Du ska ställa tolkningsfrågor och värderingsfrågor utifrån boken ni läser. Tolkningsfrågornas svar finns mellan raderna i boken. De kan till exempel undra över hur huvudpersonen känner sig i en viss situation. Värderingsfrågorna uppehåller sig utanför texten och kryper in under huden: skulle du vilja vara kompis med huvudpersonen?
Rigmor Lindö är inne på samma spår i boken ”Det tidiga språkbadet” (Studentlitteratur): ”När de börjar läsa på egen hand nöjer de sig inte med att läsa ´på raderna´ utan kommer att ställa frågor till text och bild och använda sig av de strategier som de fått smaka på som lyssnare under förskoleåren. Detta är en effektiv metod för att ge alla barn möjlighet att utvecklas till reflekterande läsare som utvecklar en god läsförståelse.”
Just därför ska du läsa för ditt barn, och du kan redan nu börja formulera frågorna som kommer att utveckla ditt barn till en reflekterande läsare.
Avdelning: Barn Taggar: #Pisa-mätning #högläsning #läsförståelse
Naturen är fantastisk!
Det bör noteras och uppmärksammas att två av årets Augustprisnominerade böcker uppehåller sig vid svamparnas underjordiska nätverk. Både Thomas Tidholms Jordlöparens bok och Nina Burtons Livets tunna väggar lyfter fram detta underjordiska nätverk som möjliggör en kommunikation mellan träd och växter. Internet är ingenting! fastslår Thomas Tidholm när han jämför med svamparnas mykorrhizan. Nina Burton konstaterar att de växter som förädlats har en smula svårare med kommunikationen. Ändå: detta underjordiska nätverk, detta rhizomatiska underverk har med sina finmaskiga trådar skapat förbindelser mellan kategorierna Skönlitteratur (Tidholm) och Facklitteratur (Burton). Naturen är fantastisk!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Augustpriset #träd #svampar #nätverk #förbindelser #facklitteratur #skönlitteratur
Kommentera
När erfarenheten ger röst till den andre
Rollatorgnissel under den järnblå solen är titeln på Nicko Smiths femte diktsamling, som han ger ut på eget förlag. Han är född 1974 i Stockholm men är numera bosatt i Finland. Omslagets övergivna rollator blir en tragisk tidsmarkör just denna vår och sommar, även om diktsamlingen i sin helhet har vuxit fram under åren som poeten varit verksam inom äldrevården. Det går helt enkelt inte att läsa de nya dikterna utan att ställa dem i relation till de svarta rubriker som just äldreomsorgen haft i sina misslyckade försök att hålla Covid-19 utanför institutionerna.
Dessutom är det lätt att knyta an till poetens tidigare samlingar i läsningen av de nya diktsamlingarna. Utanförskap, förvirring och död är närvarande genom samtliga samlingar, men inte alltid med den pregnans som han uppvisar i den nya samlingen. Jag tror att den tematiska sammanhållningen i Rollatorgnissel under den järnblå solen har tjänat honom mycket väl. Den finns en närhet och inkännande erfarenhet där de flesta av dikterna tar stöd.
Det expressiva bildspråket känns igen. Ibland blir det överlastat med stjärnor och stjärnhimmel men många gånger hugger det till (”Tusen solar & en mäktig vintergata i din blick”) Allra bäst blir det när poeten verkligen vilar i orden och erfarenheten och ger rösten till den andre:
Allting går så fort nuförtiden
Allting går så fort
Avdelning: Poesi Taggar: #äldreomsorg #poesi #rollator
Kommentera
Politisk roman
Bokförlaget Anti fortsätter sin utgivning av den danska författaren och poeten Lone Aburas och nu föreligger ”Politisk roman” i översättning. Tidigare har förlaget presenterat ”Det är jag som talar (räkenskapens timme)”. Båda är översatta från danskan av Johanne Lykke Holm. Det är medelklassens våndor och tillkortakommanden som står i centrum av Lone Aburas roman, politisk så till vida att de medverkande gör ställningstaganden som får konsekvenser.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Dansk litteratur #politik
Kommentera
Lyrikvännen i Italien
På omslaget till Lyrikvännens senaste nummer (3-4/2019) rinner vattnet i en strid ström under Ponte Fabricio i Rom. Mycket vatten har hunnit rinna under den bron sedan Lennart af Petersens tog fotografiet 1949. Omslaget vittnar om att det är italiensk poesi som bildar numrets tema.
Taggar: #Italien #poesi #Ponte Fabricio #farhågor
Kommentera
Ny poesi från Österbotten
Nicko Smith: Hki Rött
Nicko Smith: Bipolära skeppsbrott i Österbotten
Den finlandssvenske poeten Nicko Smith debuterade i fjol med ”Hki Rött” och redan under vårvintern publicerade han sin andra diktsamling: ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten”. Utgivningstakten är imponerande. När jag läser honom tänker jag på Åke Hodell och de andra så kallade konkretisterna, de som gärna förde in den visuella framställningen av dikten som ett poetiskt tillägg. Nicko Smith låter stundtals bokstäverna ta plats på arket, som gemener och versaler utslitna ur ordet och dikten.
Avdelning: Poesi Taggar: #Österbotten #Bipolär #Bildspråk #Konkretister
Kommentera
Var är Gud i e-boken?
Det är någonting med radbrytningar just nu.
I Dagens Nyheter den 16 februari hävdade Jonas Thente att en välplacerad radbrytning är som att möta Gud. Han tog Katarina Frostenssons radbrytning
"en
våg"
ur diktsamlingen "Stränderna" som ett föredömligt exempel på detta.
Avdelning: Poesi Taggar: #radbrytning #e-böcker #Nordiska rådets litteraturpris
Kommentera
Samma vita vardagsrum och samma höger
Vi är i full gång med att packa inför flytten och har insett att vi måste göra oss av med en bokhylla. En av åtta. Snacka om ångest. Hur ska urvalet göras? Vad ska bort? Det är i det ögonblicket som jag står och tummar på de sju banden av ”Den svenska litteraturen”, översiktsverken från 80-talet under redaktionell ledning av Sven Delblanc och Lars Lönnroth. Allt finns ju på nätet nu för tiden – det är bara att googla – säger jag i min enfald till sonen, han som tillhör den generation som ”föredrar e-böcker” framför dammiga tunga översiktsverk. Det är han som förklarar för mig hur ovärderliga de sju banden är i jämförelse med Internet. Naturligtvis har han rätt. Allt finns förvisso på Internet, men det är ständigt föränderligt. De sju verken, som jag är på väg att gallra ut ur boksamlingen, är så mycket mer än en samling artiklar och essäer om den svenska litteraturen från forntid till 1980-tal. Här finns en kontext som är oföränderlig. Texterna är barn av sin tid och naturligtvis är även det redaktionella arbetet präglat av den tid som såg de sju volymerna tryckas. I en passage går det att läsa en beskrivning av samhället anno 1980: ”Vardagsrummen målades vita. Designern blandade i viss mån material och stilar men föredrog ofta räta linjer och vinklar. Det sköna utmanade det sanna som honnörsord. Högern grep det politiska initiativet. Börsmäklaren ersatte demonstranten som signifikativ tidstyp.” 35 år, men har någonting egentligen hänt under alla dessa år? Jag sparar böckerna och hoppas att när jag i framtiden tar fram dem och läser ovanstående citat ska kunna utbrista: ooo så mycket 80-tal! Men just nu är det samma gamla vita vardagsrum, samma börsnissar och samma gamla höger, även om den försöker kalla sig någonting annat.
Avdelning: Taggar: #Högern #80-tal #kontext
Kommentera
Tack för det Bodil Malmsten
”Jag slukar Bernhardböckerna” skriver Bodil Malmsten i DN´s Boklördag (7/9) och fortsätter: ”de skakas om, de blandas till en livsfarligt berusande Bernhardcocktail.” Bokförlaget Tranan gav för ett par år sedan ut hans fem självbiografiska romaner i en vacker samlingsvolym. Omslaget tolkar jag som en krossad spegel, där jag i skärvorna kan ana mitt eget ansikte. Inspirerad av Bodil Malmstens text slänger jag mig över ”Självbiografierna” och försöker sluka dem. 475 sidor borde jag kunna plöja på en helg – det har hänt förut. Nu är det söndag kväll och jag är på sidan 39. Människorna i Salzburg har sprungit in i tunnlar vid flyglarmen och avlidit långt innan de första bomberna kreverat. Illusionslösheten har spridit sig bland befolkningen. Pennalismen på internatskolan känns bekant från de senaste veckornas tidningsrubriker. Jag känner att Thomas Bernhard inte är den författare som jag kommer att sluka, men jag kommer omsorgsfullt att läsa varje ord i hans självbiografier. Tack för det B.M!
Avdelning: Fakta
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Seamus Heaney 1939-2013
På 80-talet introducerade det lilla förlaget Fripress den irländska poeten Seamus Heaney på svenska. Det blev tre tunna häften som ganska snabbt hamnade på reahyllorna, till glädje för en fattig litteraturstuderande. ”Fältarbete” (1986) och ”Hagtornslyckan” (1988) var även diktsamlingar tolkade i sin helhet – något som kändes som en ypperlig generositet från förlaget och översättaren Roy Isakssons sida. Urvalsvolymen ”Grönt ljus” (1989) fördjupade bilden.
Avdelning: Poesi
Kommentera
Grattis Emil!
Emil i Lönneberga fyller femtio år! Det gjorde jag också för några år sedan. På något sätt har vi färdats parallellt med varandra. Senast våra vägar korsades var för några veckor sedan. Jag introducerade Emil för mina förskolebarn på Rosengård i Malmö och jag gjorde det genom att visa Olle Hellboms filmatisering.
Inledningsscenen är klassisk: Emil springer för livet, i hälarna har han en mustaschprydd man. I sista stund lyckas Emil komma undan genom att springa in i ett litet skjul och låsa dörren inifrån. Utanför står despoten och skriker och bankar. Så långt in i filmen hann vi innan jag fick trycka på ”stop” och börja förklara, eftersom barnen var upprörda: vem var mannen med mustasch och varför jagade han ett litet barn??? Barnen blev inte lugnare av att jag förklarade att det var hans pappa. Snarare tvärt om! Det fanns mycket som behövde förtydligas och förklaras innan vi kunde titta vidare.
Emilfilmen blev ingen succé bland barnen. Pippi står däremot högt i kurs vad det gäller filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker. Och då talar jag inte om den tecknade versionen. Varför är det så? Kan det vara den småländska landsbygden som spökar? När Ahmed, Ibrahim och Malak ska spegla sig och sina erfarenheter i Emil så blir avståndet för stort för att det ska kunna överbryggas. Ramels väg i Malmö och de småländska insjöarna som inbjuder till kräftfiske en månskensnatt är för väsensskilt för att identifikationen ska bli möjlig. Då är det lättare och rimligare att se sig som en rödhårig flicka som kan lyfta en häst på raka armar. Vad vet jag? Men grattis på födelsedagen Emil, må vi leva i hundrade år!
Avdelning: Barn
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Läs för mig pappa!
Gunna Grähs har tecknat en fin bild som hänger i hallen på vår förskola. ”Läs för mig pappa!” uppmanar bilden. Vår förhoppning är att den ska inspirera föräldrarna till att läsa för sina barn. Men varför är det just pappa som ska läsa? Förklaringen finns hos Statistiska Centralbyrån, som redan i en undersökning från 1999 slog fast att män i LO-yrken är de som läser allra minst. Därför startade flera LO-fack och ABF en kampanj på temat ”Läs för mig pappa”. Som tidigare rapporterat på LitteraturMagazinet så fortsätter mäns läsning att minska år efter år. Det finns med all rätt en rädsla att det mönstret förs vidare till barnen. Med fog kan man hävda att läsning är både klass- och könsrelaterat.
Läs för mig, säger barnet. Varför då, undrar föräldern. Jag misstänker att allt fler familjer läser allt färre böcker. Jag tror till och med att sådan statistik finns att hämta och kan avläsas i riktigt obehagliga procentsatser. Det handlar inte bara om män i LO-yrken. På förskolan och i skolan vet vi naturligtvis varför vi läser och bläddrar i böcker. Vi vet varför vi sjunger och spelar med barnen. Vi vet varför vi tittar på målningar av Monet och läser ”Linnea i målarens trädgård”. Det handlar om SPRÅKET, att ge orden, att ge känslorna, att uppleva nyanserna, att få tillgång till kunskaperna, tonerna, färgerna, drömmarna!
Men sedan då? När allt detta är oss givet, när skolåren är förbi och språket sitter där som ett smäck. Då ska vi minnas dem som lät oss få upp ögonen för litteraturen och konsten och som förutom språket även gav oss en livshållning.
Tänk om det är så? Läs för mig pappa!
Vad läste din pappa för dig när du var barn?
Avdelning: Barn
Kommentera
/Visa 141 kommentarer
En bok till varje pris?
Vårens barnboksutgivning står i full blom. De unga läsarna kan se fram emot en händelserik tid. På senare år har förlagen även insett att de allra yngsta läsarna vill ha en ingång till litteraturens värld. Så kallade boardbooks – böcker av kartong med bara några få uppslag – har funnits med länge i utgivningen eftersom väldigt unga läsare bokstavligt talat tuggar i sig litteraturen. Men utgivningstakten har ökat under de senaste åren, och därmed har kvalitén börjat skifta betänkligt.
För några veckor sedan fick jag i min hand en bok i kartong som var utformad som en traktor och som dessutom kunde rulla på fyra hjul! Läsaren uppmanades att köra iväg med traktorn/volymen efter avslutad läsning. Boken var tänkt att gestalta händelser kring en bondgård, men det fanns inte särskilt mycket i miljöerna som förde tankarna till ett svenskt lantbruk. Här fanns ingenting av ett personligt uttryck i illustrationerna, ingen utmaning för ögat eller tanken: det mesta var stereotyper av djur – det ulliga lammet, den skära grisen etcetera. Ja, ni känner säkert igen typen av bok.
Men min främsta invändning gäller bokens egenskap att kunna rulla iväg. Är alla medel tillåtna för att barnen ska ta en ”bok” i sin hand – till och med att förklä boken till en traktor? Vad tycker du?
Avdelning: Barn Taggar: #bokutgivning
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Lyrikvännens nya dubbelnummer
Det är inte bara EU´s blickar som riktas mot Grekland. Även Lyrikvännen (1-2/13) ägnar ett dubbelnummer åt den grekiska övärlden och då främst den poesi som skrivs på grekiska under 2000-talet. Landets ekonomiska kris är omvittnad och naturligtvis skvätter detta även över på kulturens område.
Avdelning: Poesi
Kommentera
Opsis Barnkultur
Jag landar i det senaste numret av den utmärkta tidskriften Opsis Barnkultur (4/12) där litteraturpedagogen Susanna Ekström gör en ambitiös och intressant genomgång av småbarnsboken som genre. Det är böcker för de allra yngsta barnen (0-3 år) som fångar hennes intresse och hon följer deras utveckling från 40-talet och fram till idag. Med skärpa fastslår hon att böckerna för de minsta inte behöver lära ut saker: ”Den är tillräcklig i sig själv i kraft av sitt visuella språk, sin dramatik och blädderrytm.” Hon ger ett flertal exempel på böcker som är umbärliga i utgivningen och då i synnerhet pekböcker. Men framför allt ger hon en uppsjö av boktips på böcker för de allra yngsta läsarna där samspelet mellan text och bild fungerar, där dramatiken och det visuella i samspel bjuder en medveten och konstnärlig gestaltning. För gudarna ska veta att småbarnsboken är en svår genre – det är där den blivande bokslukaren stiftar sin första bekantskap med litteraturen, och då får det inte gå fel! Barbro Lindgren fick mycket skäll när hon lånade det yngsta barnets syntax i Max-böckerna under de första åren av 80-talet. När Susanna Ekström försöker ana en trend hos småbarnsboken är det just detta hon ser: att allt fler författare berättar med barnets röst och språkliga syntax. Jag undrar om inte deras första möte med litteraturen var just Max-böckerna?
Avdelning: Barn
Kommentera
Feliz Navidad
Jag har flytt den skånska vintern och befinner mig just nu på Teneriffa. Med en snarast overklig känsla i kroppen svettas jag och känner att axelpartiet har fått lite väl mycket sol. I hotellfoajén är julgranen klädd och i palmerna runt omkring poolen hänger juldekorationerna i klasar. Det är som att befinna sig mitt i en paradox. Feliz Navidad! Musikslingan maler på, men jag klagar inte.
Litteraturåret lider mot sitt slut. I förmiddags läste jag färdigt Salman Rushdie ”Joseph Anton” och nu ska jag strax stifta bekantskap med Alan Hollinghurst ”Främlingens barn”. Jag har redan tjuvkikat på inledningsmeningen och inser att det kan bli många trevliga timmars läsning vid poolkanten: ”Hon hade legat i hängmattan och läst dikter i över en timme.”
Jag ser mig omkring och försöker se om det kvinnliga subjektet i romanen har någon motsvarighet bland hotellets gäster: någon som ligger i solstolen och läser dikter. Utan framgång naturligtvis. Och jag tror att de inledande orden i Alan Hollinghurst roman beskriver en scen från 1900-talets början. Rätta mig om jag har fel, men i det 21:a århundrandet ligger man inte i hängmattan/solstolen och läser dikter i över en timme. Jo, vi poesinördar gör det kanske – men i allmänhet? Vad läser folk när de ska koppla av och ta det lugnt?
Jag smyger runt och kollar vad det är för titlar som semesterfirarna håller i händerna. Här finns Ingrid Betancourt ”Även tystnaden har ett slut” och J.K Rowling ”The Casual Vacancy” samt Andy McNab ”Spoken from the front”. Olika titlar av Michael Connelly naturligtvis. Men skulle Alan Hollinghurst ha skrivit sin inledningsmening idag skulle han få skriva: ”Hon hade legat i hängmattan och läst ’Femtio nyanser av honom’ i över en timme.”
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Litterär simultanförmåga?
Jag har hört det till leda: att mäns simultanförmåga ska vara underutvecklad. Ni vet det där med att gå i trappor och tugga tuggummi samtidigt. Ha ha. Samtidigt tänker jag att det kanske trots allt ligger något korn av sanning i påståendet. Jag gör gärna en sak i taget. Jag kan inte knyta skon samtidigt som jag svarar i telefonen. Något av det får vänta. Jag försöker undvika att skala en apelsin samtidigt som jag cyklar. Det kan vara otroligt svårt att skriva någonting på whiteboardtavlan och samtidigt tala.
Allt det där stämmer, tills vi börjar tala om böcker och bokläsning. Länge var det så att under tiden jag läste en bok, så längtade jag till nästa. Jag läste ”Hundra år av ensamhet” och tänkte att när jag har läst färdigt den så ska jag läsa ”Midnattsbarnen”. Jag längtade efter att boken skulle ta slut så att jag kunde få börja på nästa. Nästa bok fanns alltid otåligt med i tankarna. Och eftersom jag med några få undantag (Katedralen vi havet) alltid läser ut en bok jag påbörjat så kunde väntan på nästa bok bli lång och plågsam. Det var då jag började uppöva min litterära simultanförmåga!
Ett bra nybörjarpass är att ta två böcker som ligger långt från varandra – t.ex. en deckare som utspelar sig i Bohuslän och en japansk nobelpristagare. I början är det viktigt att karaktärerna och miljöerna hålls åtskilda, annars blir det lätt förväxlingar och Hercule Poirot kan ses smyga omkring i Fjällbacka. Därefter kan man utöka volymerna och genrerna. Just nu läser jag Salman Rushdie ”Joseph Anton”, Göran Sonnevi ”Bok utan namn”, Stig Larsson ”När det känns att det håller på ta slut” och precis innan jag släcker lampan för natten Lars Kepler ”Sandmannen”. Då och då klämmer jag några datum i Lars Norén ”En dramatikers dagbok” och sörjer att jag inte mer frekvent läser Åke Holmqvists Beethovenbiografi. Ändå längtar jag efter den stund när jag får börja läsa Svetlana Aleksijevitj ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”! Jag tänker att det kanske skulle gå att förfina den litterära simultanförmågan så att det blir möjligt att lyssna på en ljudbok samtidigt som jag läser en ebok. För den som har läst flest titlar innan han dör vinner – eller?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsning
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Barnböcker i ögonhöjd
Lennart Hellsings dotter Ulla berättade på årets Bok & Biblioteksmässa hur det var att växa upp med en pappa som både skrev egna och recenserade andras böcker. Hur var det, frågade moderatorn nyfiket, att som liten ha tillgång till ett överflöd av böcker? Ulla dröjde lite med svaret men berättade sedan att ett överflöd med böcker inte automatiskt betyder ett överflöd av högläsning. Däremot ”tittläste” hon sig igenom de ständigt växande bokhögarna.
Tittläsa är ett bra begrepp som tillsammans med pratläsa och hörläsa beskriver hur barnet erövrar litteraturen innan det blir en självständig läsare. Ni har säkert sett dem: barnen som sitter i en oas av stillhet och bläddrar sig genom en bilderbok, sida för sida, dröjande, seende och företrädare för en långsamhetens kultur. Här lär sig barnet se berättelsens struktur, en kronologi, en början, en handling och ett slut.
Vad jag vill säga är att det är så otroligt viktigt att böckerna finns där. Att de är tillgängliga för barnen, att de finns i ögonhöjd, att det bara är att plocka. Annars blir mötet med boken beroende av välvilliga vuxna som i sin nåder plockar ned en volym från höga hyllan och läser när andan faller på. Och så vill vi ju inte ha det…
Avdelning: Barn
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
