LitteraturMagazinets recension
av Dödens märken, Veronica Roth
Tjock bok med tunn story
Efter stora internationella framgångar med "Divergent"-trilogin släpptes Veronica Roths ”Dödens märken” samma datum världen över. Det är den första delen av två om maktkampen på planeten Thuvhe.
”Dödens märken” handlar om Akos Kereseth och Cyra Noavek. Den utspelar sig i ett solsystem med nio stora bebodda planeter. Akos växer upp i en varm och kärleksfull familj på den norra delen av Thuvhe där det är kallt och kargt, medan Cyra, på andra sidan fjädergräset, växer upp som dotter till den gamle tyrannen och syster till den nuvarande tyrannen i Shotet, en utbrytarnation på Thuvhe som strävar efter officiellt erkännande. Shoteterna har krigiska ideal och det är också därifrån bokens titel kommer. För varje person en shotet haft ihjäl karvar hen in ett märke på armen.
I Roths nya värld har orakel och en universell energi som kallas flöde en central betydelse. Högättade barn blir ofta ”ödesgynnade”, redan vid födseln får de en profetisk utsaga. Under puberteten utvecklar alla, hög som låg, en flödesgåva – en mer eller mindre användbar egenskap. Cyras gåva innebär att hon lever med en smärta som är så stark att hon kan döda människor bara genom att röra vid dem.
Under en shotetisk räd tillfångatas Akos och hans bror Eijeh och förs till Noaveks gods där Cyra bor. Där blir Akos och Cyra alltmer beroende av varandra.
”Dödens märken” är förvisso välskriven, jag uppskattar Roths sätt att inte hålla igen när hon gestaltar grymhet och översättningen av Katarina Falk är riktigt bra. Ändå blir jag inte särskilt engagerad i berättelsen om Akos och Cyra. Kanske för att den är lite för enahanda.
Roth skildrar båda parterna i maktkonflikten men inte på något originellt sätt. Det mesta som händer i boken sker innanför Noavekgodsets murar och för att vara science fiction innehåller den inte mycket ”science”. Sida upp och sida ner utspelar sig istället samma slags dragkamp mellan ont och gott som redan skildrats i nära nog varenda fantasybok jag läst. Flödesgåvorna känns igen från ”Alvin Skaparen” av Orson Scott Card och kärlekshistorien från ”Romeo och Julia”.
För någon som inte läst särskilt mycket science fiction är det en lätt värld att ta till sig men det är för mycket text och för lite handling. Bränslet tar slut innan rymdresan är över.
Mottagen: 7 februari 2017
Anmäl textfel
