LitteraturMagazinets recension
av Röd drottning, Victoria Aveyard
Rafflande debut som tagit världen med storm
"Röd drottning" är den amerikanska författaren Victoria Aveyards debut, där maktens tjusning är kärnan. Men berättelsen är inte tillräckligt unik.
Ett av de ständiga dilemman som drabbar mänskligheten är det faktum att de som har makten utnyttjar de som inte har det. Trots att vi alla vet att det är fel är det något som ständigt upprepas, så även i litteraturen.
Maktens tjusning och lockelsen i att förtrycka andra är kärnan i den amerikanska debutanten Victoria Aveyards "Röd drottning", den första boken i en serie. Hon levererar en rafflande berättelse som utspelar sig i ett samhälle som är som gjort för att de svagaste långsamt ska malas ned till intet.
Mare Barrow är sjutton år och lever i ett samhälle som är uppdelat efter färgen på blodet. De med silverfärgat blod har övernaturliga krafter och styr världen med järnhand. De med rött blod har inga krafter och har blivit bönder, tjänare och de soldater som offras i de silvrigas krig mot andra stater.
Kungens sommarresidens ligger i närheten av den gudsförgätna by där hon växer upp och när hon får arbete i det stora palatset förändras hennes liv för evigt. När det sedan upptäcks att Mare inte är som de andra rödblodiga försöker kungafamiljen dra nytta av henne, samtidigt som hon inser att hon från och med nu svävar i konstant livsfara.
Karaktären Mare är en klassisk hjältinna, men med drag som gör att jag uppskattar henne ännu mer. Hon är en rolig blandning mellan cynisk tjuv och naivt barn, vilket gör henne väldigt trovärdig. Människor är i de flesta fallen komplexa varelser och när det glöms bort så tappar berättelsen direkt i djup.
Trots att den är välskriven, fartfylld och underhållande så når inte "Röd drottning" riktigt fram till mig. Den är helt enkelt inte tillräckligt unik. Just nu känns det som om marknaden är översvämmad av bokserier där starka ungdomar slåss ur underläge slåss mot ondskan, en oförstående omvärld och det utmanande i att växa upp. I sig ett fantastiskt underlag för att berätta en historia, men tillsammans i samma bokflod så slutar de märka ut sig och börjar sjuka som stenar.
Till slut känns det tyvärr både förutsägbart och tungrott. Trots att Victoria Aveyard gör det tillräckligt bra för att jag ska orka läsa ut boken med viss behållning, så känner jag ingen större entusiasm inför nästa del i serien. Jag tror mig veta hur den ska sluta.
Mottagen: 26 november 2015
Anmäl textfel
