Recension
av Den bergtagna, Victoria Benedictsson
En oavslutad bok om dödlig kärlek
Victoria Benedictsson inspirerade Strindberg till att skriva "Fröken Julie", men självklart var Benedictsson inte främst musa utan författare, upphov till den strålande romanen "Pengar" och den inte lika strålande men ändå intressanta "Fru Marianne".
När hon dog förelåg ett ännu inte avslutat manus, "Den bergtagna", i både novellens och dramats form. Verket fullbordades postumt av vännen Axel Lundegård som fått oinskränkt rätt att förfoga över de opublicerade texterna – en rätt som denne utnyttjade friskt. Räck upp en hand alla som minns bråket mellan Ebba Witt-Brattström och Lisbeth Larsson, där den senare kritiserade (och den förra försvarade) beslutet att behålla Axel Lundegårds ändringar i "Ord och liv", samlingsverket med Benedictssons skrifter.
Detta må intressera en ganska liten krets och är heller inte så aktuellt i sammanhanget, för jag har läst "Den bergtagna" i Atriums version där Lundegård redigerats bort. När det finns olika versioner har Atrium tagit fasta på det och presenterar dem alla vilket gör texten mångdimensionell, ibland med stora tomma gap och ibland med flera konkurrerande formuleringar. Det gillas.
Mindre förtjust är jag i Atriums språkliga modernisering. Varför utgå ifrån att en nutida läsare omöjligt förstår sig på gammaldags stavning? Varför tvätta bort den äkta tidsfärgen?
Nå – är "Den bergtagna" läsvärd? Oh ja! Åtminstone för de som har en fot i litteraturvetenskapen och en fascination för att plocka fram alltför oomtalade klassiker ur de dammiga arkiven. Mer Benedictsson åt folket, helt enkelt! Visserligen är detta inget mästerverk, men det kunde så ha blivit och det ofullständiga i sig har en verkan: till exempel är mittenpartiet i dramat snudd på modernistiskt genom sin fragmentering och sin brist på scenindelning. Oredan, röran är inte experimentellt menad men resultatet blir detsamma.
Jag har inte skrivit så mycket om handlingen, för det är den svåraste biten i sammanhanget. "Den bergtagna" skildrar en kvinna som tar livet av sig efter att ha blivit sviken av en man som, genom att spela på hennes dåliga självförtroende, har gjort sig till hennes överordnade - och därmed berövat henne allt existensberättigande. Till saken hör då att Benedictsson själv tog livet av sig under liknande omständigheter och att delar av "Den bergtagna" liknar passager i Benedictssons dagböcker. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan liv och verk, tänka sig att Benedictsson är den bergtagna kvinnan i bergakungen Brandes sal - men jag vill nog ändå läsa det här som en fantasi, en fiktion - om än smärtsamt nära livet.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
