Recension
av Ett eget rum, Virginia Woolf
Gamla tankar som tål att tittas på
“Vet ni om att ni kanske är det mest omdiskuterade djuret i universum?” frågar Virginia Woolf i det som från början var föreläsningar, men som sedan blev en lång essä. Jag hade fått för mig att det skulle vara ganska… tråkig läsning men så var inte fallet. Tvärtom, Woolf visar sig vara främst fabulerande författare på så sätt att språket sveps med och formuleringarna ibland skymmer saken.
Det vore underbart att ha Woolf som föreläsare på universitet - men då skulle jag inte lita en sekund på den där formuleringsförmågan som lätt tar över själva idéinnehållet. Och håller med om allt som skrivs, nej det gör jag banne mig inte. Elaine Showalter har påstått att Woolf är alltför androgyn i sin feminism - jag tycker nog snarare att hon har ett alltför klassiskt kvinnligt perspektiv.
Dessutom blir jag irriterad på hur VW först talar om att det inte fanns några kvinnliga skalder på 1600-talet, sedan dissar en av dem som fanns (Lady Winchilsea) och i övrigt dissar det mesta som kvinnor skrivit, samtidigt som hon verkar ha ganska dålig koll på det mesta som inte är allmänt känt. Men med det sagt så är det inte mina åsikter den här recensionen handlar om, utan Woolfs:
“Det var synnerligen ett besynnerligt missfoster, som man fick fram genom att först läsa historien och efteråt skalderna – en mask med örnvingar, ett livets och skönhetens innersta väsen som stod i köket och hackade svål.”
“Katter kommer inte till himlen. Kvinnor kan inte skriva Shakespeares skådespel. … För ett geni sådant som Shakespeares föds inte bland trälande, ouppfostrade, servila människor. I England föddes det inte hos saxare och britter. Det föds inte idag bland arbetarklassen.”
“Det är en av fördelarna med att vara kvinna att man kan gå förbi även den vackraste negress utan att önska göra henne till engelska.”
Om att kvinnor kunde börja skriva på allvar först när det blev lönsamt: “Penningen förlänar värdighet åt ting, som är fåfängliga, så länge de förblir obetalda.”
“Förlåt att jag gör ett så här tvärt avbrott. Är inga män närvarande här? Kan ni försäkra mig att sir Chartres Biron inte står dold bakom det röda draperiet där borta? Är vi säkert allesammans kvinnor? Då kan jag få säga er, att de ord jag faktiskt läste härnäst faktiskt var dessa – ‘Chloe tyckte om Olivia…’ Ryck nu inte till. Rodna inte. Låt så här alldeles ensamma medge, att sådant understundom händer. Ibland tycker kvinnor faktiskt om kvinnor.”
“Det skulle vara oerhört synd, om kvinnorna skrev som männen eller levde som männen eller såg ut som männen, för om två kön i betraktande av världens storlek och mångfald är fullständigt otillräckliga, så hur skulle vi klara oss med bara ett? Borde inte uppfostran framkalla och stärka skillnaderna istället för likheterna?”
Så kunde Woolf tänka en gång i tiden - och nog är det tankar som tål att stötas och blötas om igen, både de där bäst före-datumet helt uppenbart och de som ekar kusligt lika på ledarsidor och i krönikor 2012. Woolf är ett tidsdokument - men ett tidsdokument med genuin glädje i sin fabulerande argumentation.
Mottagen: 20 september 2012
Anmäl textfel
